Världsbanksrapport om myndigheter för skolans digitalisering

European Schoolnet eller europeiska skoldatanätet firade 20-årsjubileum i förra veckan. Denna framgångsrika organisation som för närvarande omfattar 31 länder, är från början ett svenskt initiativ. Det var under Ylva Johansson tid som skolminister som vi startade detta ytterst framgångsrika samarbete. Själv ägnade jag flera års arbete till att bygga upp organisationen, som varit ett sätt för myndigheter och ministerier inom Europa att lära av varandra. Med tiden har man breddat sin verksamhet och vänder sig numera lika mycket till enskilda lärare, skolledare, lärarutbildare och forskare som till myndigheter.

Möjligheten att lära av andra länders initiativ och misslyckanden är oerhört betydelsefull. Därför är det med intresse jag kastar mig över en ny rapport från Världsbanken som jämför 11 länders mer eller mindre framgångsrika skolmyndigheter med ansvar för skolans digitalisering. För en gammal centralbyråkrat och statsvetare som jag själv är en sådan här rapport nöjesläsning, men även andra kan ha nytta av den. Rapporten beskriver främst länder utanför EU men ett intressant case är den brittiska myndigheten BECTA som avvecklades 2009. För Skolverket som är på väg att återuppbygga sin roll i det svenska systemet, och för stabsfunktionerna hos våra nordiska kollegor i STIL i Danmark och IKT Senteret i Norge borde detta vara obligatorisk läsning.

Här beskrivs till exempel den typiska livscykeln för en myndighet av detta slag men också ett antal nyckelområden som både politiker och organisationerna själva måste hantera:

  1. Det juridiska ramverket för organisationen eller myndigheten (ska det vara en offentlig myndighet, en stiftelse eller någon annan juridisk form).
  2. Tillsyn och ansvar över organisationen – skälet till att et expertorgan av detta slag inrättas är ofta att utbildningsdepartementet saknar den rätta expertisen. Men hur ska då departementet kunna utöva rätt sorts granskning och tillsyn över det nya organet?
  3. Autonomi och oberoende – hur pass oberoende från till exempel utbildningsdepartementet ska ett sådant här organ få vara? Ska den till exempel ha rätt att anställa personal med helt andra kvalifikationer än statsförvaltningen i övrigt?
  4. Närhet till politiken – hur nära ska organisationen knytas till ett departement? Ska den enbart genomföra politiska beställningar eller ska den också vara med och forma politiken inom det fält där man har expertkunskap?
  5. Samarbete med nyckelaktörer – digitaliseringsfrågorna är gränsöverskridande och berör inte bara ett departement. Hur fri ska myndigheten vara att arbeta även med andra aktörer som andra departement, myndigheter, forskningsorgan eller näringsliv?
  6. Ledarskap – med tanke på att denna typ av organisationer ofta är hybrider mellan expertorgan och statliga myndigheter så ställer det speciella krav på ledarskapet inom organisationen.
  7. Humankapital eller personal – motsvarande frågeställning gäller även personalen inom organisationen som ofta behöver kunna agera gränsöverskridande men utan att överskrida sitt mandat eller bryta mot lagar och förordningar.
  8. Alternativ finansiering och konsulttjänster – ska organisationen tillåtas använda alternativa finansieringsformer (alternativ till statsbudgeten) som att sälja tjänster av olika slag eller vara återförsäljare av vissa relevanta produkter?
  9. Utveckling – ska organisationen vara strikt reglerad till att enbart syssla med det som ligger i dess ursprungliga mandat eller tillåtas att utvecklas och ta sig an nya uppgifter allt eftersom sakområdet utvecklas? Hur mycket ska den i så fall tillåtas expandera och diversifiera sitt verksamhetsområde?
  10. Decentralisering – vilken roll ska organisationen ha i förhållande till skolhuvudmännen (vilka de än är)? Hur mycket makt och ansvar inom sakområdet ska ligga på den centrala myndigheten eller organisationen och hur mycket ska decentraliseras?

Här finns inga givna rätta svar, varken mellan länder eller över tid. Med uppställningen av frågor att resonera runt är viktig och det finns mycket att lära av hur andra länders myndigheter eller organisationer agerat.

 

Vad betyder blockchain-tekniken för utbildningssektorn?

Det har kommit en rykande färsk rapport från EU:s forskningsorgan JRC som diskuterar vad blockkedjetekniken kan komma att betyda för utbildningssektorn. Vanligen hör man talas om denna relativt nya teknik i relation till den virtuella valutan Bitcoin. Men det är en teknik som möjliggör att man automatiskt och säkert kan verifiera vem man gör transaktioner med på andra sidan och att transaktionens innehåll och process genomförs enligt avtal. Du hittar bättre förklaringar av tekniken här och här. Blockchain-tekniken antas komma att förändra bankväsendet i grunden eftersom den tar bort behovet av mellanhänder (som bankerna ofta är i transaktioner).

Vad betyder då detta för utbildningssektorn? I korthet kan man säga att det ger ytterligare bevis för att utbildningsinstitutionerna (i första hand universitet och yrkesutbildningsinstitutioner) på allvar utmanas, att deras nuvarande roll är på väg att i grunden förändras och att individer får allt större makt över sin egen utbildning. Vi kommer på sikt kunna ha våra egna livslånga portfolios där vi samlar våra arbetsprover och utbildningsprestationer som genomförts både i formell och informell utbildning. Arbetsgivare eller liknande aktörer kommer utan inblandning av tredje part kunna verifiera riktigheten i uppgifterna.

I rapporten sammanfattar man att ”Blockchain-teknik förväntas störa alla verksamhetsområden som grundas på tidsstämplad registrering av äganderätt.” Inom utbildningssektorn kan det till exempel handla om tilldelning av kvalifikationer eller examina, licensiering och ackreditering, hantering av studentdata, immateriell förvaltning (copyright eller motsvarande) och betalningar. I en bild sammanfattas vilka typer av transaktioner och därmed institutioner som kan tänkas att påverkas:

Från ett socialt perspektiv erbjuder blockchain-tekniken betydande nya möjligheter. I synnerhet kan överflyttning av data till blockchain möjliggöra:

  • Suveränitet och egen kontroll, det vill säga att användarna ömsesidigt kan identifiera sig och samtidigt upprätthålla kontroll över lagring och hantering av sina personuppgifter;
  • Förtroende, det vill säga att den tekniska infrastrukturen ger människor tillräckligt förtroende för de transaktioner som ska genomföras som betalningar eller utfärdande av certifikat;
  • Transparens och proveniens, det vill säga att användare kan genomföra transaktioner i förtroende om att varje part har kapacitet att ingå den transaktionen;
  • Oföränderlighet, det vill säga att data som skrivs in och lagras permanent, saknar möjlighet till modifiering – de är oföränderliga;
  • Reducering av mellanhänder, det vill säga att tekniken tar bort behovet av en central kontrollmyndighet som hanterar transaktioner eller håller register;
  • Samarbete, det vill säga att parterna kan handla direkt med varandra utan behov av medling av tredje part.

Även om vi bara är i startblocken när det gäller att använda tekniken inom utbildningssektorn så beskriver rapporten några exempel där den används (som vid Open University i England, MIT och University of Nicosia).

De användningsområden som lyfts fram som de som snabbast kommer att påverkas är:

  • Behovet att hålla pappersarkiv för betyg, certifikat och liknande. Alla typer av sådana arkiv kan tas bort och uppgifterna kan tryggt och säkert lagras med hjälp av blockchain istället. Mer avancerade implementeringar skulle också kunna användas till att automatisera tilldelning, erkännandet och överföringen av betyg, eller till och med att lagra och verifiera en portfolio av formella och icke-formella prestationer genom livslångt lärande.
  • Blockchain-teknik gör det möjligt för användarna att automatiskt kunna verifiera giltigheten av ett betyg eller certifikat direkt mot blockchain, utan att behöva kontakta den organisation som ursprungligen utfärdade dem. Således kommer det sannolikt att ta bort behovet av utbildningsorganisationer att validera examensuppgifter. Tekniken kan också användas inom immaterialrätten, till exempel för att spåra den första publiceringen av en artikel eller ett citat, utan att en central myndighet behöver hantera dessa databaser. Detta möjliggör till exempel att man automatiskt kan spåra användningen och återanvändningen av öppna digitala lärresurser (open educational resources).
  • Blockchain-teknikens förmåga att skapa datahanteringsstrukturer där användare har ökat ägande och kontroll över sina egna data kan väsentligt minska utbildningsorganisationernas kostnader för datahantering, liksom deras exponering för ansvar som härrör från problem med datahantering. Å andra sidan inskar också utbildningsorganisationernas betydelse i detta avseende.
  • Slutligen menar rapporten att blockchain-baserade kryptovalutor sannolikt kommer att användas till att underlätta betalningar inom och mellan utbildningsinstitutioner. Möjligheten att skapa anpassade kryptovalutor skulle kunna användas inom utbildningssystem som bygger på stipendier och vouchersystem.

Seriös diskussion bortom slagord

Danskarna imponerar återigen med sitt systematiska och seriösa arbete med försöksverksamhet och forskning runt hur man bäst digitaliserar skolan. I en serie forskningsrapporter som sammanfattas på Undervisningsministeriets webbplats förs en intressant diskussion om hur man bäst implementerar en lärplattform i en skola. Till saken hör att Danmark har ett betydligt mer centralstyrt system för skolans digitalisering jämfört med Sverige och under en längre tid har lärplattformar varit en central komponent i detta.

Man lyfter fram 12 centrala punkter i arbetet indelade under tre rubriker: organisation, pedagogik och teknik.

  1. Tänk på implementering av lärplattformen som något som berör hela skolan – inte bara den pedagogiska personalen.
  2. Undvik snabba och kortsiktiga implementeringsstrategier. Fokusera på att få arbetet med plattformen i linje med den pedagogiska personalens önskemål om hur de vill bedriva undervisning.
  3. Understöd dialoger om meningsfull användning av plattformen. Prioritera användarinstruktioner. Kritik er viktig och ska tas på allvar.
  4. Fatta de viktiga besluten och ge i övrigt nödvändigt friutrymme.
  5. Experimentera och understöd samarbete och utveckling av Ett gemensamt språk om hur man använder plattformen.
  6. Skapa ramar så att pedagogisk personal med olika metoder att undervisa kan arbeta med plattformen.
  7. Ha blick för att samma plattform kan anvädas på många många sätt och i olika situationer. Understötta att den pedagogiske personalen använder plattformen på så sätt och i sådana situationer att det upplevs som meningsfullt för dem.
  8. Understöd att arbetet med plattformen är inriktat mot sådana mål och involverar sådana aktörer som kan göra arbetet mer kvalificerat.
  9. Håll fast i det redan fungerar, men var också öppen leta efter den nya potential som lärplattformen för med sig.
  10. Sätt dig in i, vad det vill säga att arbeta med en lärplattform.
  11. Erkänn att det finns ett engagemang och skepsis mot lärplattformar – det finns över hela världen.
  12. Insistera på att plattformen ska vara plastisk och att den måste kunna hantera era lokala metoder och er praxis på ett konstruktivt sätt.

Som framgår av bilden är de organisatoriska och pedagogiska frågorna överordnade de tekniska, men de tre hänger intimt samman.

Produkt och process

En styrka i danskarnas resonemang är att de inte stirrar sig blinda på enskilda produkter, utan studerar vilka processer dessa understödjer eller skapar. Vi kan inte bara titta på de enskilda produkternas olika funktioner utan vi måste fundera över hur vi vill använda dem, i vilka sammanhang, vilket stöd vi vill att de ska ge, vilken stimulans hoppas vi på, hur de passar ihop med varandra, etc. Ska vi i Sverige komma vidare i våra diskussioner om digitala läromedel, plattformar och system för den svenska skolan så tror jag att detta är ett centralt synsätt. Det finns mycket att lära av våra danska kollegor i detta avseende.

Kartläggning av tillgängliga läromedel

Hur ser det ut med läromedel till elever och studenter med funktionsnedsättningar? Får de tillgång till de läromedel de behöver och har rätt till? Ges de möjlighet att få en likvärdig skolutbildning?

Under sommaren har jag och min kollega Mats Östling arbetat med en kartläggning över utbud av och behov av tillgängliga läromedel. Den är gjord på uppdrag av myndigheterna MTM och SPSM. Du hittar kartläggningen här.

Slutsatser

Vårt uppdrag omfattade alla skolformer från förskola till universitet så det var en väldigt bred målgrupp. Dessutom var tidsramarna knappa. Men i korthet kommer vi fram till följande slutsatser:

I undersökningsmaterialet för förskolan och grundskolan förekommer inte några systematiska skillnader beroende på om det är en kommunal eller fristående huvudman för förskolan.

Några tydliga brister som lyfts fram finns inom tre områden:

  • Personalens kompetens, både kring funktionsnedsättningar och vilket tillgängligt material som finns.
  • Brister i utbudet av tillgängliga läromedel.
  • Huvudmannens ekonomi försvårar inköp både av pedagogiskt material och teknik.

Brister i existerande tillgängliga läromedel handlar dels om att det saknas tillgängliga läromedel, dels att förlagens läromedel är olika sinsemellan. Avsaknaden av standards för digitala läromedel återkommer bland svaren.

Avsaknad av forskning, brister i ledarskapet på skolor och avsaknad av rutiner att kartlägga behov tillsammans med bristande upphandlingskompetens är andra kommentarer.

Bilden är densamma för gymnasieskolans del med undantag av att huvudmannens ekonomi inte uttryckligen nämns som ett problem.

För grundsärskolan, gymnasiesärskolan och specialskolan tycks bristerna i utbudet vara mer omfattande. Lärarna får ofta skapa egna material eller göra egna anpassningar, dels eftersom utbudet brister och dels eftersom behoven hos eleverna är individuella och intressestyrda, vilket gör att egna anpassningar krävs.

Folkhögskolan och YH utgår inte från nationella kursplaner. Det skapar flexibilitet och aktualitet i utbudet av utbildningar, men försvårar ett systematiskt arbete kring att anpassa läromedel. Det finns extra statliga medel att söka för anpassningar med detta sker relativt sällan dels för att det är svårt att förutse behoven, dels för att det inte upplevs som kostnadseffektivt att ansöka.

På högskolor och universitet tycks stödet till studerande finnas på tre nivåer: en generell nivå med campuslicenser på talsyntesprogram, rättstavningsprogram och liknande; en nivå med stöd till studerande med läsnedsättning (enligt § 17 upphovsrättslagen) via biblioteket; samt individuellt stöd via samordnare, utifrån ett styrkt behov. Men här kan det finnas en osäkerhet om hur många av de berättigade som söker stöd. I övrigt framkommer att högskolans lärare ofta tycks sakna kunskap om funktionsnedsättningar och möjligheterna till olika former av anpassningar, samt att det tar lång tid att få fram inläsningar av kurslitteratur.

Teknik och tekniska anpassningar är en komplex men viktig fråga. Behov av anpassning av teknisk utrustning finns inom alla skolformer och kan handla om allt från relevant utrustning anpassad efter situationen, inställningar och tillgång till program och tjänster till kringutrustning, men även skolhuvudmannens tekniska miljö.

Genomgående för kartläggningen är att det är svårt att analysera matchningen mellan behov och utbud. Frågan är komplex och kräver ytterligare fördjupning.

LIKA eller SELFIE?

Nu kommer ett nytt självvärderingsinstrument från SKL, en uppdaterad version av LIKA. Visst behöver kommuner och skolor ett instrument för att värdera var man står och hur man bör prioritera för att komma vidare i utvecklingsarbetet. Men varför lägger SKL resurser på att uppdatera LIKA nu när det kommer en forskningsbaserat och genomtestat instrument från EU:s forskningscenter JRC om några månader? SELFIE kommer att publiceras i början av nästa år. Arbetet med SELFIE har pågått i ett par år och nu pågår sluttestningen. Den sker i över 650 skolor i 14 länder, totalt omkring 30-40 000 svar. Jag vet inte exakt hur många svar LIKA fått in, men jag tvivlar på att det är i närheten av vad SELFIE har (och då är vi fortfarande i utvecklingsfasen!).

Det är obegripligt varför man inte vill använda detta instrument som i kvalitet är vida överlägset dels eftersom det är oerhört mycket mer forskningsbaserat och dels för att poolen av skolor att jämföra sig med, blir så oerhört mycket större.

SELFIE skulle inte tvinga in svenska skolor i ett europeiskt ramverk som inte passar svenska skolor. Det kommer ha vissa delar som är lika för alla, men andra delar där man som land kan lägga till egna frågor. Det kommer överlåtas på de enskilda medlemsländerna att stå för översättningskostnaderna, så vi får verkligen hoppas att det finns någon svensk myndighet eller organisation som är beredd att stå för den utgiften. Håll utkik efter SELFIE!

Norskt ramverk för lärares digitala kompetens

Det norska IKT-Senteret har tagit fram ett ramverk för vad man menar med digital kompetens för lärare. Det presenterades vid ett frukostseminarium idag. Här hittar du ramverket, och här en länk till presentationen vid frukostseminariet.

De har valt att utgå ifrån kompetensområden som redan är fastlagda för norska lärare, och sedan har man betraktat dessa ur ett digitalt perspektiv eller lagt till en digital dimension till de sju kompetensområdena. Du ser dem på bilden nedan.

Man tänker sig att ramverket ska användas för att skapa gemensamma ramar och riktlinjer för lärarutbildningen, för att planera och genomföra kompetensutveckling för lärare och för att kunna utvärdera och följa upp lärares digitala kompetens.

Arbetsgruppen bakom förslaget har gjort ett gediget arbete som verkar klart intressant och efterföljansvärt.

Slutrapport från Ifous Digitaliseringsprogram

I januari avslutades ett treårigt FoU-program om skolans digitalisering. 8 kommuner har deltagit och arbetet har främst genomförts av lärarna ute i kommunerna i  form av så kallade lärloopar. En lärloop är ett uppdrag som formulerats av programledningen och som riktades till lärarna, rektorerna och de förvaltningsledningar som deltog i programmet.

Nu finns även slutrapporten publicerad. Du hittar den här tillsammans med en massa annat intressant material från programmet.

Några korta lärdomar från programmet:

  • Det är nödvändigt med ett kollaborativt lärande, framför allt mellan lärare,  för att digitaliseringen ska kunna genomföras.
  • Arbetet med lärlooparna har ökat användningen av digitala verktyg,  ökat kunskapen och medvetenheten om digitala verktygs möjligheter och stärkt samarbetet mellan lärarna.
  • Skolhuvudmän som planerar att delta i liknande program behöver vara tydliga med varför man vill gå med i programmet och hur man ska koppla FoU-programmet till sin kärnverksamhet och andra pågående insatser. Det behövs en robust organisation på lokal nivå och en styrgrupp med utvecklingsansvar

 

 

Artificiell intelligens i skolan

Det har väl knappast undgått någon att det pratas mycket om artificiell intelligens just nu. Men många tycker nog fortfarande att det är teknikdrivna drömmar och science fiction. Men inom ramen för SKLs projekt Smartare Välfärd hölls i veckan ett intressant webbinar (30 minuter) som ger en bra beskrivning av området och vilken relevans det har för välfärdssektorn. Det finns även en kort skrift att ladda ner.

Göran Lindsjö gav inledningsvis en kort och mycket intressant översikt över ämnet. Han menade att för utbildningssektorns del är det tillämpningar som adaptiva spel och leksaker, bättre möjligheter att anpassa olika utbildningar efter varje elevs behov, att skräddarsy universitetsutbildningar och prognostisera individers utbildningsbehov som ligger närmast till hands.

Digitala hjälplärare

Det praktiska exempel som ofta används just nu är att varje elev inom en snar framtid kommer att ha en egen digital hjälplärare av liknande slag som de i USA redan tillgängliga hemassistenterna Google Home eller Amazon Echo.

Han framhöll också att den typ av tillämpning som just nu är mest framgångsrik är när människa och maskin samarbetar. Det är alltså inte så att AI ersätter människan, utan när en människa samarbetar med den artificiella intelligensen så slår den kombination både människan själv och AI för sig självt.

Det handlar om att kunna använda elevens egna intresseområden för att anpassa utbildningen, att utgå från elevens egna förutsättningar, att anpassa hastigheten och ordningen efter elevers förutsättningar, att ta hjälp av AI för att identifiera de områden där eleven har störst svårigheter, att identifiera vilken lärare som är mest lämpad att hjälpa eleven med just de frågorna och så vidare. Han menade att det blir enklare jobba med trial-and error som metod, att söka sig fram till det bästa sättet att arbeta för vare individ.

AI gör gott omdöme mer efterfrågat

Lindsjö avslutade med att eftersom det med hjälp av AI går att göra allt bättre prognoser så kommer sådana sannolikt att efterfrågas allt mer. Det blir billigare och bättre prognoser. Därmed kommer beslut baserade på prognoser att efterfrågas allt mer. Det innebär i sin tur att övriga komponenter i beslutskedjan också kommer att efterfrågas mer. En sådan komponent är gott omdöme! Med ökad efterfrågan följer ökat pris. Så man räknar nu med att ökad efterfrågan på gott omdöme kommer att leda till att priset på gott omdöme kommer att gå upp. Se där – det finns gott hopp för den gode läraren som med omdöme kan förvalta de prognoser som AI-systemen levererar.