Monthly Archives: January 2013

Ska man mäta framtidskompetenser?

I denna vecka, 23-24 januari, hade Institutet för kvalitetsutveckling, SIQ, sin årliga konferens – Bättre Skola. På konferensens andra dag höll jag en presentation på temat: Ska man mäta framtidskompetenser? Utgångspunkten var att arbetsgivare, både i Sverige och internationellt, har visat ett ökat intresse för att skolan ska träna bredare kompetenser än de traditionella ämneskunskaperna. Men vilka är dessa kompetenser, kan de tränas i skolan och kan man mäta dem? Och inte minst viktigt – bör man försöka mäta dem?

Du hittar mitt bildspel här. Min argumentation är i korthet att vi inte bör mäta framtidskompetenser, men att vi absolut bör bedöma dem.

Det vi kallar framtidskompetenser är viktigt och något som bör uppmärksammas mer i skolan. Det börjar nu också utvecklas instrument för att mäta sådana kompetenser – jag redogör för ett par forskningsprojekt som påbörjat ett sådant arbete. Sannolikt kommer dessa tankar också påverka den kommande PISA-mätningen 2015. Men personligen tycker jag man bör göra skillnad mellan att ”mäta” dessa kompetenser, i meningen testa dem i provsituationer, och att bedöma dem. Detta av två skäl:

1. De testinstrument för kompetenser vi hittills sett täcker en så begränsad del av dessa komplexa kompetenser, så det är ytterst osäkert vad det är som testas och därmed riskerar att betygssättas. Vi bör veta mer om vad dessa kompetenser egentligen består av, hur de kan tränas och hur de i slutändan kan testas innan vi påbörjar storskaliga experiment. En viktig aspekt att undersöka är om det finns kulturella skillnader i hur vi utövar dessa kompetenser och hur isåfall det kan påverka internationella eller inhemska tester.

2. Genom att i allt högre grad förlägga bevisbördan för vad en elev kan till tester som är centralt utformade och kanske också rättade av någon annan än elevens egen lärare, så fråntas successivt läraren en viktig komponent i läraryrket. Yrket avprofessionaliseras – tvärt emot vad dagens retorik gör gällande. Elevernas framtidskompetenser bör bedömas av läraren. Därmed måste läraren själv bygga upp ett kunnande om dessa kompetenser. Hur ska en lärare som inte själv kan bedöma elevers framtidskompetenser kunna hjälpa dem att träna dessa kompetenser?

Slutsatsen är att vi tydligare måste behöver en svensk diskussion om vilka kompetenser vi anser vara de viktigaste för framtiden, lyfta fram dem i skolarbetet och ge läraren mandat att bedöma elvernas förmågor.

Antalet iPad-studier växer – och resultaten är positiva

Allt fler skolor köper iPads till sina lärare och elever. Det rullar som en våg över hela den rika världen och sker till stor del utan att det finns några större studier som stöder paddans värde som utbildningsverktyg. Förutom dess omvittnade snabbhet och användarvänlighet kan ett viktigt skäl vara att paddan svarar extra bra på de krav på en mer individanpassad undervisning som reses från politiken, allmänheten och forskningen.

Successivt börjar nu också allt fler studier av iPad:ens styrkor och svagheter att publiceras. På forskningssidan så kom det under 2012 en amerikansk doktorsavhandling[1] och några artiklar publicerade i vetenskapliga tidskrifter. Med intresse kastade jag mig över några av dessa, men blev ganska besviken. Avhandlingen studerar ett pilotförsök med iPads i ett amerikanskt skoldistrikt. Den är metodiskt oantastlig men den empiriska basen utgörs av 41 deltagare – administratörer, IT-pedagoger och ”lärarutbildare” (personer ansvariga för stöd och kompetensutveckling av lärare).  Resultaten är i huvudsak positiva men nyttan av studien (för svenskt vidkommande) begränsat. Lite mer intressant är en artikel om ett pilotprojekt i skolmiljö som presenterades i december Chou: Case Study. Återigen är omfattningen liten – det gäller geografiundervisning i ”ninth grade” (dvs med elever som är 14-15 år). Fyra klassrum utrustades med klassuppsättningar med iPads. Fyra lärare och sammanlagt ca 120 elever ingick i studien. Resultaten känns igen från andra iPad-studier men också från studier av införande av bärbara datorer: det är enklare för läraren att introducera mer elevaktiva arbetsformer, eleverna blir mer engagerade i ämnet, de lägger mer tid på sina skoluppgifter och de förbättrar sin digitala kompetens. Samtidigt finns det risker fr.a. att bli distraherad av irrelevanta appar, spel och webbsidor. Det behövs både självdisciplin hos eleverna och en tydlig ledning från läraren för att lektionerna ska bli lyckade.

Intressantare än dessa studier är en utvärdering av iPads i skotska skolor som genomförts av University of Hull. Den omfattar 365 elever i åtta skolor spridda över Skottland. Eleverna tycks vara mellan 8-9 år och upp till 12-13 år. De allra flesta hade tillgång till en egen iPad som de dessutom vanligen fick ta med hem efter skolan. Studien omfattar perioden mars-juni 2012. Forskarna konstaterar bl.a. att:

  • det personliga ”ägandet” av enheten var en avgörande framgångsfaktor som ökade motivationen och intresset för skolarbetet. Det gjorde eleverna mer självständiga och fick dem att ta större ansvar för sitt eget lärande. Det tycks också som att det faktum att eleverna själva disponerade sin iPad ökade det ämnesövergripande arbetet.
  • det personliga ”ägarskapet” gjorde också att både lärare och elever tog till sig tekniken snabbt och entusiastiskt. Det motstånd som vanligen infinner sig när man inför ny teknik var betydigt lägre. Avsevärt mindre utbildning krävdes för att lärarna skulle kunna hantera tekniken. Vissa skolor har kommit fram till att man istället för att ersätta uttjänta datorer, i framtiden kommer att köpa iPads.
  • lärarna menade att tillgången till tekniken och till nätet ökade deras möjligheter att variera arbetet i klassrummet och uppmuntrade dem själva till att hitta nya och alternativa sätt att arbeta.
  • Lärarnas syn på sig själva och sin roll förändrades. De noterade att samarbetet ökat både mellan eleverna och mellan lärarna, de upptäckte att eleverna hjälper varandra mer, fler elever kunde uttrycka sin kreativitet, vara med och bedöma andra elevers arbete och i gruppdiskussioner, klasslärarna menade att verktyget stöder alla elever oavsett vilken nivå de befinner sig och med iPads kunde lärarna ge mer avancerade och större hemuppgifter till eleverna och ge eleverna bättre återkoppling på deras lärande.
  • även föräldrarna tycks ha blivit mer engagerade när eleverna fick ta med sin iPad hem. Av de föräldrar som besvarade föräldraenkäten var en överväldigande majoritet positiva till försöket med iPads, de tyckte försöket varit värdefullt för deras barn och gett barnen en mer positiv attityd till skolan, de menade att det var lättare att få barnen att göra sina hemuppgifter och att få dem att berätta om vad som händer under skoldagen.

Den kanadensiska delstaten Alberta har också sammanfattat sina initiala erfarenheter. De ligger helt i linje med resultaten från Skottland. Den största skillnaden är att Albertarapporten är mer tydlig i de begränsningar man upplever med iPads – framför allt att Apples hårda patentskydd emellanåt gör verktygen och innehållet svårhanterbara.

Sammantaget börjar nu en bild växa fram som bygger på både mindre pilotförsök och lite mer omfattande studier från olika delar av världen. Som framgått är bilden övervägande positiv. Resultaten ligger i linje med vad forskningen säger om införande av en dator per elev, men resultaten tycks komma snabbare och vara starkare. Motståndet och tekniktrösklarna tycks också vara lägre.

Även om flera av iPad-studierna implicit jämför surfplattan med bärbara datorer så saknas ännu explicita jämförelser. Sådana vore mycket intressanta att se. Likaså vore det spännande att läsa direkta jämförelser mellan iPads och andra surfplattor. Med tiden minskar sannolikt Apples teknikförsprång vilket kommer att möjliggöra sådana jämförelser.



[1] Moore, Alyssa (2012): Piloting the iPad: A Case Study Evaluation in a K-12 School District. UMI Number: 3541883. Wilmington University August 2012