Monthly Archives: August 2014

Utvärdering av iPads i Gislaved

Jag har haft i uppdrag att under våren utvärdera en ambitiös satsning på lärplattor (iPads) i grundskolan. Uppdraget gällde:

  • Vilka effekter man kan se i undervisningen med införandet av lärplattorna?

– Har nya arbetssätt införts? Är lärplattorna till stöd för att utveckla lärandet? Stimulerar arbetssättet till bättre resultat? Vilket engagemang och motivation för skolarbetet ser vi hos pedagoger och elever?

  • Hur har lärplattorna fungerat i skolans it-miljö?
  • Har införandet skett på ett kostnadseffektivt sätt?

Du hittar rapporten här: Utvärdering Gislaved

Resultaten kan kort sammanfattas på följande sätt:

De tekniska problemen är små och få. Införandet var väl förberett med utredning och utbyggnad av nätkapaciteten innan plattorna delades ut. Barn- och utbildningsförvaltningen har egen it-enhet vilket skapar bättre förståelse för verksamhetens behov. Det är en lösning som fler kommuner borde ta efter.

Kostnadseffektiviteten är svår att bedöma eftersom det saknas jämförelsematerial från andra kommuner. Men såvitt jag kan bedöma har genomförandet skett effektivt och på  ett sätt som grundar för hög användning. Man har gjort ett grundligt förarbete och haft en klok användning av egen kompetens. För framtiden bör kommunen hålla koll på kostnader och kostnadsfördelningen mellan skolor, fr.a. för digitala läromedel.

Vad gäller de pedagogiska frågeställningarna kan följande sägas:

  • Har nya arbetssätt införts? ”Ja” svarar 64 procent av pedagogerna och 62 procent av eleverna
  • Har motivationen ökat? ”Ja” svarar 74 procent av eleverna och 40 procent av pedagogerna
  • Har pedagoger och elever fått stöd för att utveckla lärandet? Många goda exempel på detta ges i utredningen.
  • Bättre resultat? För tidigt att säga. Man hade bara arbetat med lärplattorna i ca 6-7 månader när utvärderingen gjordes. Men en god grund är lagd. 55 procent av eleverna svarar att de lär sig bättre med lärplattan och 49 procent arbetar mer med sina skoluppgifter.

En viktig diskussionsfråga är distraktionen från sociala medier och spel. 48 procent av eleverna vill att lärarna är strängare mot elever som är på sociala medier under lektionen och många lärare uppfattar konkurrensen från nätet som ett problem.

Totalt sett är arbetet väl förberett och har haft en god start. Det finns goda grunder att tro att Gislaved ska lyckas fullfölja sitt ambitiösa förändringsarbete.

Gör matematikämnet datorbaserat, säger Wolfram

Skolverket hade celebert besök igår av Conrad Wolfram, en av två bröder som står bakom succéer som Matematica och Wolfram Alpha. Han pratade om hur matematikämnet behöver förändras i grunden. Och skälet stavas – datorer. Datorerna har redan i grunden förändrat det sätt på vilket vi använder matematik utanför skolan. Möjligheterna till oerhört snabba och komplicerade beräkningar har inneburit genomgripande förändringar i allt ifrån ingenjörskonst till meteorologi och biologisk forskning. Men matematiken som skolämne har i de allra flesta länder förblivit i stort sett intakt. Helt galet, menar Conrad Wolfram.

Enligt Wolfram består matematiken egentligen av fyra steg:

  1. definiera frågan eller problemet
  2. översätt problemet till matematik (från ”den riktiga världen” –> matematik)
  3. beräkna svaret
  4. tolka svaret (från matematik –> ”den riktiga världen”)

I dagens skola ägnar vi alldeles för mycket tid åt beräkningar (steg 3) och för lite tid år de andra tre stegen. Det gör att eleverna inte förstår när de kan använda vissa matematiska redskap för att lösa problem de möter i världen eller i andra ämnen. De kan inte heller tolka och översätta matematiska svar för att bedöma om de är rimliga. Förmågan att kunna definiera ett problem har man nytta av i oerhört många sammanhang, inte bara i matematik. Likaså att kunna översätta ett problem till matematik, vilket ofta handlar om att göra det abstrakt och se att det tillhör en typ av problem som kan lösas med vissa matematiska verktyg. Beräkningarna tycker Wolfram att vi i hög grad kan lämna till datorerna. Det är så man gör i ”den verkliga världen” utanför skolan och han menar att det bör vara på samma sätt inom skolan.

Han säger vidare att matematik måste baseras på datorer, inte stödjas av dem (computer based not not just computer assisted). Om man tar bort datorerna ur dagens matematik tar man bort hela kontexten vilket gör ämnet svårt att lära ut och svårt att förstå vad det ska användas till. Om man däremot har datorer som bas kan man arbeta med problemlösning och ge sig på betydligt mer komplexa problem än de som finns i dagens matteböcker. Man kan arbeta med riktiga data, som finns tillgängliga på nätet, för att lösa riktiga frågor och problem.

Jag är själv inte speciellt kunnig i matematik men greps av Wolframs argumentation, bland annat för att den knöt an till två av mina egna käpphästar: att skolan ofta är abstrakt istället för teoretisk och att den är på låtsas men inte på lek. Han argumenterade kraftfullt för att vi måste utnyttja teknikutvecklingen, inte försöka konkurrera med den (stand on the power of automation, don’t compete with it). Detta argument berör även frågan hur länge vi ska fortsätta att lära ut handskrift i skolan…

Skolämnet matematik behöver tänkas igenom grundligt. Varför ska vi lära oss matematik och vilken typ av matematik behöver vi. Detsamma gäller många andra skolämnen – omvärlden knackar på dörren och förändrar villkoren för skolan. Därmed behöver även skolan förändras.

Självvärdering allt vanligare – men fungerar det?

Det går en våg av självvärdering över skolans värld just nu – framför allt ifråga om att värdera och förbättra skolors eller kommuners it-mognad. Ett av de senaste bidragen är SKLs verktyg LIKA. Blickar man ut över Europa hittar man många spännande varianter med likartad uppbyggnad och inriktning. Så t.ex. det finska OPEKA, det norska Skolementor, ungerska éLEMER, brittiska Self Review Framework  och Microsofts Innovation Framework and Self Reflection Tool.

Grundidén bakom dessa verktyg är att genom att organisationen (skolan) själv analyserar och bedömer sin situation så får den dels ett beslutsunderlag för att agera och dels en bättre förståelse inom organisationen för vilka förändringar som behöver göras än om detta påtalades av någon utanför organisationen. Ägarskapet till problembeskrivningen och därmed också lösningen framhålls vanligen som det främsta argumentet för självvärdering jämfört med extern värdering. Metoden är också populär bland lärare som ett sätt att få elever att reflektera över vad de lärt sig och hur de ska kunna komma vidare i sin lärprocess.

Men fungerar det? Det finns en hel forskning runt självvärdering på individuell nivå. Där jämför man vanligen om individens värdering av sina kunskaper överensstämmer med externa bedömningar (reliabiliteten i mätningen). Överensstämmelsen är vanligen medioker. Individerna tenderar att övervärdera sina egna kunskaper jämfört med externa bedömningar (t.ex. lärarbedömningar eller prov). Intressant nog ökar överensstämmelsen ju mer man kan om ett ämne – ju mer kunskap man har desto bättre vet man vad man inte vet… Men försvararna av självvärderingar påpekar dels att det inte nödvändigtvis viktigast att den egna bedömningen överensstämmer med externa bedömningar (olika personer kan värdera samma saker på helt olika sätt eller värdera olika saker). Det finns också andra skäl till självvärdering – inte minst att man får en bättre självförståelse.

Men detta gäller individer. Det finns inte mycket forskning om reliabiliteten i organisationers självvärdering. Där står vanligen effekten i fokus istället – fungerar det? Ett område som ligger många år före skolan ifråga om självvärderingar för organisationer är biståndsorganisationer, ofta icke-statliga organisationer (NGO:s). Inom detta fält finns en lång rad verktyg för självvärdering och metoder för att använda dem i organisationsutvecklande arbete (som t.ex. Organizational Capacity Self-Assessment, OCA). Det verkar fungera. Framför allt när det finns strukturerade modeller för hur organisationen ska kunna komma vidare med de problem eller brister den identifierat (som t.ex. denna handbok).

Det finns även metoder som utgår från det friska och välfungerande istället för problemen. Appreciative inquiry kallas en metod som bygger på organisationens styrkor istället för dess svagheter. En studie av åtta kanadensiska skolor visar hur positiv förändring åstadkoms med hjälp av metoden.

Självvärdering inom skolan är här för att stanna under de närmaste åren. Men det gäller att se till att inte bara stanna vid värderingen utan komma vidare. Så nästa steg blir att utveckla verktyg som hjälper skolor att komma vidare utifrån sina självvärderingar. Detta gäller vare sig man väljer att utgå från sina svagheter eller styrkor.