Monthly Archives: October 2014

Det behövs oberoende utvärderingar av kulturpolitiken

Tillsammans med kollegorna Johan Groth och Tobias Harding har jag i dagarna levererat en plan för utvärdering av kulturverksamheten inom folkbildningen till Myndigheten för kulturanalys. Myndigheten, som bara har cirka tre år på nacken, läggs nu ner av regeringen. Inte för att de gjort ett dåligt jobb utan för att man anser att den inte behövs. Tråkigt. Det behövs verkligen oberoende utvärderingar av svensk kulturpolitik och folkbildning. Kulturpolitik och folkbildning är centrala frågor för att skapa ett vitalt och levande samhälle och en stark demokrati. Då kan man inte bara lämna ut drygt tre miljarder om året utan att veta hur medlen används på bästa sätt och hur de kulturpolitiska målen uppfylls!

Vi menar i vår rapport att det, förutom oberoendet, också är viktigt att utvärderingarna präglas av flervetenskapliga perspektiv – kulturverksamhet är en synnerligen komplex och svårfångad materia som behöver belysas från olika perspektiv och med många olika metoder.

Folkbildningens historia gör att vi idag har en situation där många effekt- och orsakssamband är dolda eller bara delvis kända. En bild en kan använda är att det inom folkbildningsområdet finns områden som kan liknas vid rymdens mörka materia, dvs. områden där det finns något som vi vare sig kan se eller mäta.

Denna otydlighet vad gäller effekt- och orsakssamband inom folkbildningen talar för att det finns behov av att formulera en så kallad systembeskrivning eller interventionslogik för folkbildningsområdet. Detta som en del av det som brukar kallas teoribaserad programutvärdering.

Alternativet till detta tillvägagångssätt skulle kunna vara att välja fokus för statens utvärderingar utifrån en intuitiv och implicit förståelse av folkbildningens roll i samhället och dess funktionssätt. Nackdelen med detta är att det dels är svårare att avgöra hur systematiskt en täcker in olika aspekter av folkbildningens som helhet, dels är svårare för utanförstående att förstå hur och varför vissa utvärderingsfokus väljs framför andra. Folkbildningsutredningen gjorde ett konstaterande som pekar i samma riktning: ”något hårdraget gör [vi] bedömningen att de tidigare utvärderingarna koncentrerat sig mer på formerna för, än på resultaten av, folkbildningens verksamhet”.

Vi kan bara hoppas att frågan om utvärdering av kulturpolitiken och folkbildningen får en snar och god lösning.

Rättelse

Personer som är mer insatta än jag har påpekat att det faktiskt finns positiva skrivningar om it i skolan i årets budgetproposition dolda under rubriken “Nationella skolutvecklingsprogram” (sid 169). Där kan man läsa:

“Det är viktigt att tillvarata den strategiska potential som it kan ha för skolutvecklingen. It kan bidra till att öka verksamhetens innovativa förmåga och kvalitet i att förmedla relevanta kunskaper, bl.a. genom att använda it i undervisningen som ett pedagogiskt verktyg.”

Skolverket får i uppdrag att tillsammans med SKL, universitet och högskolor ta fram förslag till nationella skolutvecklingsprogram inom området. 136 miljoner avsätts till frågan för 2015 och 140 miljoner för 2016.

Låt oss hoppas att detta är ett första vårtecken efter en lång tid av permafrost på U-dep,

Inga digitala skolsatsningar i årets budget heller…

Den som hoppats att den nya regeringen skulle inleda sin mandatperiod med en kraftfull satsning på skolans digitalisering blir besviken om hen läser årets budgetprop. I texterna om skolan (Utgiftsområde 16) söker man förgäves efter ord som ”informationsteknik” (nämns 0 gånger) eller ”informationsteknologi” (nämns också 0 gånger). Ordet ”digital” finns med 12 gånger varav 7 har någon relevans för skolan. En närmare granskning visar dock att det enbart är i samband med redovisningar av olika slag som ordet finns med. Det nämns i samband med EU-kommissionens initiativ ”En öppen utbildning” som handlar om hur skolan kan höja kvaliteten med hjälp av modern teknik, samt när man beskriver Digitaliseringskommissionens betänkande och SKLs samverkansforum ”Nationellt forum för skolans digitalisering”.

Men när det kommer till avsnitt som ”Politikens inriktning” eller det faktiska budgetförslagen så lyser fortfarande de digitala satsningarna med sin frånvaro. Trist!

Blunda inte för digitaliseringens kostnader

I Sverige diskuterar vi mycket sällan kostnaderna för skolans digitalisering. Jag tror det finns (minst) två skäl till detta.

  1. Vi har dålig koll på de faktiska kostnaderna. Vi vet vad det kostar att köpa in datorer, surfplattor mm, liksom vad licenser, programvaror mm kostar. Vi har mindre kontroll över kostnader för kompetensutveckling och liknande poster. Allra minst koll har vi på dolda kostnader i form av förlorad arbetstid p.g.a. teknikstrul, dubbelarbete eftersom vi inte delar t.ex. lärresurser utan många uppfinner hjulet på nytt osv.
  2. Det har funnits en ovilja att diskutera och undersöka de fulla kostnaderna i syfte att inte avskräcka beslutsfattare från att vilja satsa på skolans digitalisering. Hållningen kan delvis försvaras med att när vi inte vet vilka kostnaderna är (se punkt 1) så är det dumt att gissa och i onödan måla upp en mörk bild.

Men nu börjar det komma studier som visar att kostnader är högre än vad många av oss trott. Det gäller en ny studie från Lunds universitet där Carola Aili undersökt tre kommuner och 291 lärare. Hon beräknar att deras teknikstrul med datorer och projektorer i tid motsvarar fem hela lärartjänster (av de 291). Forskningsprojektet har lärares psykosociala arbetsmiljö som utgångspunkt och det är många omständigheter runt lärarnas it-användning i de undersökta kommunerna som vi inte känner till, men undersökningen tycks vara värd att ta på allvar.

Frågan om den totala kostnaden för skolans digitalisering (total cost of ownership – TCO) diskuteras också av Åke Grönlund i slutrapporten från forskningsprojektet Unos Uno. Han använder konsultjätten Gartners beräkningar från andra samhällssektorer som visar att en dator vanligen kostar tre till fem gånger inköpspriset, d.v.s. om den kostar 5 000 kr att köpa in så är den totala kostnaden ca 15 – 25 000 kr. De dolda kostnaderna handlar ofta just om datorstrul av olika slag. Grönlund räknar om kostnaderna i lärartjänster och den schablonartade beräkningen kommer inte så långt från Ailis.

Grönlund tycker sig också se att i många skolor innebär dessa tillkommande kostnader att rektorerna måste dra ner på personal för att ha råd att ha kvar datorerna. Vidare betonar han tydligt att de skolor där kostnaderna för it-satsningar (t.ex. med en dator till varje elev) tas centralt i kommunen och inte flyttas över på enskilda skolor, lyckas bättre med sina i ambitioner.

Nu när vi kommit i ett skede där ingen(?) längre ifrågasätter att skolan måste digitaliseras så är det också dags för en seriös debatt om kostnaderna för denna förändring. Vi måste bli bättre på att tydliggöra både de vinster som görs (tidsmässiga, kunskapsmässiga o.s.v.) men också de kostnader som digitaliseringen medför. Det har aldrig varit en framgångsrik strategi att blunda för fakta.