Slutredovisning av Unos Uno

Unos Uno-projektet är det hittills största svenska forskningsprojektet kring en dator till varje elev. I projektet har ett tjugotal skolor i elva kommuner och en friskolekoncern har deltagit. Projektet tog sitt namn från den idé som då låg i tiden, nämligen att varje elev skulle ha en egen dator (vanligen förkortat 1:1). Man har samlat in data under perioden 2011-2013. Under våren 2014 slutrapporteras forskningsprojektet.

En komplex bild

2013 års rapport är det en komplex bild som målas upp. Det finns både positiva och negativa konsekvenser av 1:1. De negativa konsekvenserna menar forskarna drabbar i stort sett alla skolor men vissa skolor klarar att kompensera dem dels genom att man begränsar dem systematiskt och dels genom att de negativa konsekvenserna uppvägs av andra positiva konsekvenser som kan vara mycket större. Till de negativa konsekvenserna hör t.ex. ökade skillnader mellan skolor, ökade kostnader för skolan och ökat ensamarbete för eleverna. Både elever och lärare är överens om att ensamarbetet har ökat för eleverna. Eftersom det är väl känt sedan tidigare forskning att ensamarbete inte gynnar de flesta elever så är detta negativt, speciellt om eleverna lämnas själva under lång tid. Unos Uno-projektet visar också att de skolor som nått goda resultat har mer lärarlett arbete i grupp och enskilt lärarlett arbete. Det som funkar sämst är föreläsningar.

När det gäller förbättringarna är skillnaderna mellan skolorna stora. Forskarna visar hur de skolor som lyckats bäst upplever stora positiva skillnader både i elevernas kunskaper och färdigheter men också i arbetsmetoder, vilken administrativ modell skolan har mm. Lärarna upplever att den enskilde eleven blir mer synlig för läraren och läraren blir mer tillgänglig för eleven. Eleverna håller med om detta.

De flesta är nöjda

En majoritet av eleverna är nöjda med 1:1 och detta har inte förändrats över tiden. Men alla är inte nöjda – totalt är det 66 % i grundskolan och 59 % i gymnasiet som är nöjda eller mycket nöjda. Samtidigt konstaterar man att elevernas nöjdhet tycks bero på skolan i allmänhet mer än på datorerna. I bra fungerande skolor är eleverna nöjda oavsett om de har datorer eller inte och tvärt om. Fungerar skolan dåligt så hjälper det inte att eleverna har tillgång till en egen dator. Det framkommer också att skolornas kvalitet förstärks med 1:1, antingen till det bättre eller till det sämre. Resultatet överensstämmer med tidigare forskningsresultat som menar att tekniken snarast är en “intellektuell och social förstärkare”. Det innebär att 1:1-program kan hjälpa bra skolor att bli bättre men bidrar också till att förstärka problemen på dåligt fungerande skolor. Detta borde vara en kraftig varningssignal till kommunledningar och rektorer som uppfattar tekniken som en lösning i sig. Man kan få mer problem istället för mindre.

I de skolor som fungerar bra har eleverna, enligt lärarnas bedömning, i mycket hög grad utvecklat kunskaper och färdigheter, lärt sig jobba effektivare och blivit bättre på att samarbeta. En av de stora och viktiga förändringarna handlar om att förändra elevernas arbetsuppgifter och göra dem mer strukturerade i upplägg, presentation och uppföljning. Kvinnliga har förändrat sina uppgifter mer än manliga lärare – de har också mer positiva effekter. Kvinnliga lärare är också något mer positiva till den ökade tillgängligheten för elever. Generellt sett är alltså kvinnliga lärare mer positiva till 1:1 och de är snabbare på att ställa om sitt eget och elevernas arbetssätt för att vinna fördelar av den nya situationen.

Vidare framgår att grundskolor har förändrats mer och gymnasieskolor mindre, enligt lärarnas egen bedömning. Inom grundskolan har mellanstadier förändrats mer än högstadier. Det är ett mönster som känns igen – att lärarna i de lägre årskurserna är mer flexibla och förändringsbenägna.

Forskarna visar också att det till största delen är så att det är samma skolor som rapporterar förbättringar för både lärare och elever, med andra ord – de skolor som fungerar bra är välfungerande för både elever och lärare. Tyvärr sammanfaller skolor som lyckats i hög grad med socio-ekonomiska faktorer. Man har jämfört skolorna med Skolverkets data från SIRIS och de välfungerande skolorna är till största delen skolor där föräldrarna har hög utbildningsnivå. Men inte alltid, det finns undantag. Det är inte ödesbestämt i att skolor i mer utsatta områden måste fungera sämre. Det ställs alltså högre krav på dem för att de ska fungera bra – en svår utmaning som förstärks ytterligare av teknikutvecklingen.

En faktor som hittills knappast uppmärksammats av den ökade datoranvändningen är negativa fysiska faktorer. Hälften av lärarna och ungefär en tredjedel av eleverna uppger fysiska besvär som stress, huvudvärk, dåliga arbetsställningar, ont i ögonen, tung att bära. Distraktion en annan stresskälla både för egen del och när kompisar driver iväg på nätet. Ser man till mer detaljerade data så visar det sig att vissa skolor lyckats minska problemen med att eleverna tappar koncentrationen och försvinner bort i cyberrymden dramatiskt medan problemet tycks öka i andra skolor. Det tycks som att även Unos Uno (liksom en stor norsk undersökning kallad SMIL som publicerades 2013) kan koppla samman lärares it-kunskaper med dels om man kan minska störningarna i klassrummen och dels hitta roligare arbetsformer för eleverna. I Unos Uno är det i genomsnitt är det ca 25 % av eleverna som uppger att sociala medier stör arbetet.

En av de vanligaste frågorna runt it i skolan är om man kan se någon skillnad på elevernas resultat till följd av it-användningen. I Unos Uno-projektet syns ingen sådan effekt. Forskarna menar att det finns flera skäl till detta: resultaten varier mellan åren på samma skolor, nationella prov och betyg avspeglar inte alla delar i elevens kunskapsutveckling och slutligen har 1:1 inte funnits så länge att man kan se någon relation till detta.

Lärarnas omdömen om 1:1 lett till förbättringar skiljer sig kraftigt mellan skolor vad gäller bättre kunskaper, bättre färdigheter, effektivare arbetssätt mm.

Unos Uno menar vidare att trots att skolorna uppger att samma typer av aktiviteter (söka info, skriva rapporter och göra presentationer) är vanligast nu liksom förut, så har arbetet förändrats kvalitativt. Men bedömningen och proven har inte förändrats.

Omkring var tionde elev uppger att de aldrig eller nästan aldrig hänger med i skolarbetet eftersom deras it-kunskaper inte är tillräckliga. Det kan gälla att de behöver kunna avancerade bildbehandlingsprogram eller olika administrativa system. Intressant nog är siffran konstant över de tre åren. Detta resultat stärker den bild som beskrivs i ett annat kapitel i denna bok, nämligen att man inte ska överskatta elevernas it-kunskaper och fram för allt att det finns stora skillnader i datorkunnande inom elevgruppen.

1:1 – ett förändringsprojekt

Unos Uno-projektet är oerhört tydliga med att 1:1 inte får betraktas som en teknikfråga. Ska man lyckas måste detta betraktas som ett förändringsprojekt över lång tid som ställer stora krav på en aktiv och engagerad ledning, både av rektor och kommunnivån. Man har tagit fram en lista med fem utvecklingsområden som alla har med ledning att göra men där flera av dem går utöver rektors ansvar och kompetensområde. Det krävs med andra ord ett aktivt ledarskap ifrån skolhuvudmannen, både administrativt och politiskt.

För att börja från början så uppmanas kommuner att ta med skolorna och deras behov redan i upphandlingsskedet. Allt för ofta får skolan anpassa sig efter datormiljöer som skapats med kommunala tjänstemäns behov för ögonen. Det gäller att lärarna har kompetens nog att skapa nya arbetssätt och att man hittar rutiner för att dokumentera och kvalitetssäkra arbetssätt och sprida dem i organisationen. Eleverna får inte lämnas ensamma framför sin dator. Man behöver ha en genomtänkt hållning kring att skapa och dela digitala lärresurser – det går inte att varje lärare ska göra allting själv. Unos Uno visar också att de totala it-kostnaderna är betydligt högre än vad man vanligen räknar med och att detta oftast innebär att skolan måste skära ner på personal för att kunna ha råd med utrustningen. Knappast någon skolhuvudman kompenserar skolan fullt ut. Det är rektors ansvar att driva processen på sin skola, men det är skolhuvudmannens ansvar att se till att de har både mandat men också resurser nog att göra det.