Vad kan man lära av andra länders it-strategier?

Skolverket arbetar med att formulera en it-strategi för den svenska skolan. I det sammanhanget kan det vara bra att försöka lära av vad andra länder gjort. Jag har haft i uppdrag av Skolverket att undersöka hur några andra jämförbara länder bygger upp sina it-strategier och vad de innehåller. Jag har tittat på åtta länder (Australien, Danmark, Irland, Nederländerna, Norge, Nya Zeeland, Singapore och USA).

Varför ska man bry sig om nationella it-strategier? Finns det någon forskning som visar att det har någon betydelse om ett land har en strategi eller inte? Detta är inget stort forskningsområde men Robert Kozma, som är en av de främsta internationella forskarna inom området skolans digitalisering, har i flera sammanhang lyft fram vikten av att it-satsningar i skolan inte görs isolerat utan att man får störst och mest långvarig effekt om dessa satsningar sker i nära anknytning till andra reformer eller strategier – det kan gälla både inom skolområdet eller i samhället i övrigt.

Utifrån det insamlade materialet tycker jag att det går att dra några slutsatser:

Strategiernas uppbyggnad

  • Tydlig pedagogisk teori ger vägledning – flera länder, däribland Australien, Singapore och Irland, bygger sin strategi på en uttalat pedagogisk teori som konstruktivistiskt lärande (Irland), TPACK (Australien) eller kollaborativt lärande och self-directed learning (Singapore). Den pedagogiska teorin är avsedd att genomsyra samtliga insatser.
  • Involvera aktörer utanför skolsektorn – flera länder betonar vikten av att göra skolans digitalisering och skolans utveckling till en angelägenhet för fler än bara skolfolk. Det kan vara föräldrar, lokalsamhället, näringslivet, etc. Ibland nämns även ideell sektor. Så i Australien, Irland och Nya Zealand,
  • Läroplaner och prov viktiga delar i strategin – många länder har med förändringar av läroplanerna och även bedömning eller prov, som delar i it-strategin. Läroplansförändringarna handlar vanligen om att få ett större inslag av ”framtidskompetenser” (21st century skills). För att ge utrymme för detta diskuterar flera länder behovet av att ta bort andra delar av lärostoffet – för att undvika ”stoffträngsel” (djuplärande i Ludvigsen-utvalget, Nederländerna och irländska forskare) (se också USA och Singapore). Provfrågan diskuteras dels som en följd av förändrade läroplaner och dels i termer av ett ökat inslag av digitala prov (USA och Irland).
  • Vanligt med statliga satsningar på utveckling av digitala lärresurser – Australien, Danmark, Nya Zealand, Singapore och USA har ett sådant element i strategin. Vissa länder, som Nederländerna (fram till för några år sedan) USA och i viss mån Norge med NDLA, satsar på OER. Andra, som Danmark, Australien och Singapore satsar mer på kommersiella resurser.
  • Vissa länder har en tydlig FoU-komponent i strategin – länder som Singapore, Nya Zealand och i viss mån Irland.
  • Ovanligt med utvärdering som del av strategin – det är inte så många länder som har genomfört utvärderingar och de som gör det tycks utvärdera delar av strategin. Så t.ex. Danmark som utvärderat sin läromedelssatsning och Nya Zealand som utvärderade kompetensutvecklingsinsatserna.

Tekniska frågor

  • Ytan spelar roll – länder som har stor yta och är glest befolkade måste ofta lägga betydande summor på bredbandsutbyggnaden. Ett sätt att göra fördela dessa kostnader på flera aktörer är att, som i Nya Zealand, låta skolorna bli lokala bredbandsnav som småföretag och hushåll i närheten kan dra nytta av. Kanada hade en likartad strategi på 1990-talet.
  • Det nationella intresset för 1:1 minskar och ersätts med ökat intresse för bredband till skolorna – flera länder, bland annat Australien och Danmark, som haft ambitiösa mål att lägga statliga pengar på att skapa 1:1-situationer för hela årskullar i hela landet, har övergått till att satsa på att skolorna har god nätkapacitet och kan hantera BYOD. Samtidigt konstateras i det amerikanska utbildningsdepartementets internationella översikt från 2011 att 20 av 21 undersökta länder satsar på ökad nätkapacitet för skolor. Vissa länder sätter mål för hur mycket bredband varje elev ska ha – USA har tagit fram rekommendationer som säger att 2014 bör varje elev ha 0,5 Mbit/s och detta bör öka till 2 Mbit/s 2018. En grupp chefer på delstatsnivå i USA tycker nivån borde vara 10 Mbit/s år 2018 och en grupp irländska forskare håller med. Frågan om hur många och vilka datorer eller surfplattor etc. som eleverna ska ha tycks allt oftare hanteras på lokal nivå.
  • Det tekniska landskapet förändras snabbt – det sägs uttryckligen i en av de australiensiska utvärderingarna, att nationella program eller strategier måste vara flexibla och öppna för snabba tekniska förändringar. Det gäller med andra ord att undvika att specificera vilka tekniska lösningar skolor ska använda. Det kan gälla användarenheter, lagringsformer, molntjänster med mera.
  • Internationell forskning visar ett tydligt samband mellan graden av tekniskt support och användningsgraden i klassrummet – länder som i internationella undersökningar (som SITES 2006 och ESSIE) har mest teknisk support, redovisar också högst användning av it i klassrummen.

Kompetensutvecklingsinsatser

  • Stort lokalt inflytande över innehåll och utformning av kompetensutveckling är viktigt – det framgår inte minst av det kompetensutvecklingsprogram som genomfördes under många år i Nya Zealand att en viktig framgångsfaktor var det lokala inflytandet inom fastställda ramar.
  • Kollegialt lärande – det är lärarna som är experterna och dessutom ger kompetensutvecklingsinsatser som genomförs med kollegor, och vanligen också i den gena skolmiljön, bättre utfall än att skicka personal på kurser. Kollektiva insatser snarare än individuella, är en annan del.
  • Skolledarna en viktig del i en nationell strategi – det framgår av sammanställningen av de olika nationella strategierna att i stort sett samtliga länder inkluderar skolledarna i något eller flera avseenden.

2 thoughts on “Vad kan man lära av andra länders it-strategier?

  1. Hej Jan och tack för en utmärkt sammanfattning!

    Jag undrar om du har någon bild av hur man gör i de stora länderna Kina och Indien resp tekniktunga länder som Sydkorea och Japan?

    1. Hej Robert, jag har tyvärr ingen bild alls av vad som händer i Kina och Indien. Tyvärr heller ingen aktuell bild av Japan och Sydkorea. Vad jag vet är att Sydkorea lade fram en plan för några år sedan att helt gå över till digitala lärresurser i skolan – alla tryckta läromedel skulle bort. Vet ej hur det gått med det.
      I Japan hade man runt millennieskiftet en diskussion om vad man kan kalla 21st Century skills och skolan kritiserades för att vara omåttligt uniform, begränsande elevers friheter och fokuserad på betyg och inträdesprov, på bekostnad av egenmotiverad nyfikenhet och kreativt tänkande. En reform genomfördes baserat på en samsyn om att systemet var för rigitt och gav för litet plats för kreativitet. En radikal åtgärd var att 2002 skära bort 30 procent av innehållet samtidigt som man införde femdagars skolvecka. Man lättade på betygssystemet och införde delvis undervisning utan läroböcker för att få studerande att tänka själva och minska utantill-lärandet. De studerande skulle också umgås mer och utveckla sina sociala förmågor.
      Du har helt rätt i att det vore väldigt intressant att följa upp dessa länder mer.

Comments are closed.