Monthly Archives: November 2017

Världsbanksrapport om myndigheter för skolans digitalisering

European Schoolnet eller europeiska skoldatanätet firade 20-årsjubileum i förra veckan. Denna framgångsrika organisation som för närvarande omfattar 31 länder, är från början ett svenskt initiativ. Det var under Ylva Johansson tid som skolminister som vi startade detta ytterst framgångsrika samarbete. Själv ägnade jag flera års arbete till att bygga upp organisationen, som varit ett sätt för myndigheter och ministerier inom Europa att lära av varandra. Med tiden har man breddat sin verksamhet och vänder sig numera lika mycket till enskilda lärare, skolledare, lärarutbildare och forskare som till myndigheter.

Möjligheten att lära av andra länders initiativ och misslyckanden är oerhört betydelsefull. Därför är det med intresse jag kastar mig över en ny rapport från Världsbanken som jämför 11 länders mer eller mindre framgångsrika skolmyndigheter med ansvar för skolans digitalisering. För en gammal centralbyråkrat och statsvetare som jag själv är en sådan här rapport nöjesläsning, men även andra kan ha nytta av den. Rapporten beskriver främst länder utanför EU men ett intressant case är den brittiska myndigheten BECTA som avvecklades 2009. För Skolverket som är på väg att återuppbygga sin roll i det svenska systemet, och för stabsfunktionerna hos våra nordiska kollegor i STIL i Danmark och IKT Senteret i Norge borde detta vara obligatorisk läsning.

Här beskrivs till exempel den typiska livscykeln för en myndighet av detta slag men också ett antal nyckelområden som både politiker och organisationerna själva måste hantera:

  1. Det juridiska ramverket för organisationen eller myndigheten (ska det vara en offentlig myndighet, en stiftelse eller någon annan juridisk form).
  2. Tillsyn och ansvar över organisationen – skälet till att et expertorgan av detta slag inrättas är ofta att utbildningsdepartementet saknar den rätta expertisen. Men hur ska då departementet kunna utöva rätt sorts granskning och tillsyn över det nya organet?
  3. Autonomi och oberoende – hur pass oberoende från till exempel utbildningsdepartementet ska ett sådant här organ få vara? Ska den till exempel ha rätt att anställa personal med helt andra kvalifikationer än statsförvaltningen i övrigt?
  4. Närhet till politiken – hur nära ska organisationen knytas till ett departement? Ska den enbart genomföra politiska beställningar eller ska den också vara med och forma politiken inom det fält där man har expertkunskap?
  5. Samarbete med nyckelaktörer – digitaliseringsfrågorna är gränsöverskridande och berör inte bara ett departement. Hur fri ska myndigheten vara att arbeta även med andra aktörer som andra departement, myndigheter, forskningsorgan eller näringsliv?
  6. Ledarskap – med tanke på att denna typ av organisationer ofta är hybrider mellan expertorgan och statliga myndigheter så ställer det speciella krav på ledarskapet inom organisationen.
  7. Humankapital eller personal – motsvarande frågeställning gäller även personalen inom organisationen som ofta behöver kunna agera gränsöverskridande men utan att överskrida sitt mandat eller bryta mot lagar och förordningar.
  8. Alternativ finansiering och konsulttjänster – ska organisationen tillåtas använda alternativa finansieringsformer (alternativ till statsbudgeten) som att sälja tjänster av olika slag eller vara återförsäljare av vissa relevanta produkter?
  9. Utveckling – ska organisationen vara strikt reglerad till att enbart syssla med det som ligger i dess ursprungliga mandat eller tillåtas att utvecklas och ta sig an nya uppgifter allt eftersom sakområdet utvecklas? Hur mycket ska den i så fall tillåtas expandera och diversifiera sitt verksamhetsområde?
  10. Decentralisering – vilken roll ska organisationen ha i förhållande till skolhuvudmännen (vilka de än är)? Hur mycket makt och ansvar inom sakområdet ska ligga på den centrala myndigheten eller organisationen och hur mycket ska decentraliseras?

Här finns inga givna rätta svar, varken mellan länder eller över tid. Med uppställningen av frågor att resonera runt är viktig och det finns mycket att lära av hur andra länders myndigheter eller organisationer agerat.

 

Vad betyder blockchain-tekniken för utbildningssektorn?

Det har kommit en rykande färsk rapport från EU:s forskningsorgan JRC som diskuterar vad blockkedjetekniken kan komma att betyda för utbildningssektorn. Vanligen hör man talas om denna relativt nya teknik i relation till den virtuella valutan Bitcoin. Men det är en teknik som möjliggör att man automatiskt och säkert kan verifiera vem man gör transaktioner med på andra sidan och att transaktionens innehåll och process genomförs enligt avtal. Du hittar bättre förklaringar av tekniken här och här. Blockchain-tekniken antas komma att förändra bankväsendet i grunden eftersom den tar bort behovet av mellanhänder (som bankerna ofta är i transaktioner).

Vad betyder då detta för utbildningssektorn? I korthet kan man säga att det ger ytterligare bevis för att utbildningsinstitutionerna (i första hand universitet och yrkesutbildningsinstitutioner) på allvar utmanas, att deras nuvarande roll är på väg att i grunden förändras och att individer får allt större makt över sin egen utbildning. Vi kommer på sikt kunna ha våra egna livslånga portfolios där vi samlar våra arbetsprover och utbildningsprestationer som genomförts både i formell och informell utbildning. Arbetsgivare eller liknande aktörer kommer utan inblandning av tredje part kunna verifiera riktigheten i uppgifterna.

I rapporten sammanfattar man att ”Blockchain-teknik förväntas störa alla verksamhetsområden som grundas på tidsstämplad registrering av äganderätt.” Inom utbildningssektorn kan det till exempel handla om tilldelning av kvalifikationer eller examina, licensiering och ackreditering, hantering av studentdata, immateriell förvaltning (copyright eller motsvarande) och betalningar. I en bild sammanfattas vilka typer av transaktioner och därmed institutioner som kan tänkas att påverkas:

Från ett socialt perspektiv erbjuder blockchain-tekniken betydande nya möjligheter. I synnerhet kan överflyttning av data till blockchain möjliggöra:

  • Suveränitet och egen kontroll, det vill säga att användarna ömsesidigt kan identifiera sig och samtidigt upprätthålla kontroll över lagring och hantering av sina personuppgifter;
  • Förtroende, det vill säga att den tekniska infrastrukturen ger människor tillräckligt förtroende för de transaktioner som ska genomföras som betalningar eller utfärdande av certifikat;
  • Transparens och proveniens, det vill säga att användare kan genomföra transaktioner i förtroende om att varje part har kapacitet att ingå den transaktionen;
  • Oföränderlighet, det vill säga att data som skrivs in och lagras permanent, saknar möjlighet till modifiering – de är oföränderliga;
  • Reducering av mellanhänder, det vill säga att tekniken tar bort behovet av en central kontrollmyndighet som hanterar transaktioner eller håller register;
  • Samarbete, det vill säga att parterna kan handla direkt med varandra utan behov av medling av tredje part.

Även om vi bara är i startblocken när det gäller att använda tekniken inom utbildningssektorn så beskriver rapporten några exempel där den används (som vid Open University i England, MIT och University of Nicosia).

De användningsområden som lyfts fram som de som snabbast kommer att påverkas är:

  • Behovet att hålla pappersarkiv för betyg, certifikat och liknande. Alla typer av sådana arkiv kan tas bort och uppgifterna kan tryggt och säkert lagras med hjälp av blockchain istället. Mer avancerade implementeringar skulle också kunna användas till att automatisera tilldelning, erkännandet och överföringen av betyg, eller till och med att lagra och verifiera en portfolio av formella och icke-formella prestationer genom livslångt lärande.
  • Blockchain-teknik gör det möjligt för användarna att automatiskt kunna verifiera giltigheten av ett betyg eller certifikat direkt mot blockchain, utan att behöva kontakta den organisation som ursprungligen utfärdade dem. Således kommer det sannolikt att ta bort behovet av utbildningsorganisationer att validera examensuppgifter. Tekniken kan också användas inom immaterialrätten, till exempel för att spåra den första publiceringen av en artikel eller ett citat, utan att en central myndighet behöver hantera dessa databaser. Detta möjliggör till exempel att man automatiskt kan spåra användningen och återanvändningen av öppna digitala lärresurser (open educational resources).
  • Blockchain-teknikens förmåga att skapa datahanteringsstrukturer där användare har ökat ägande och kontroll över sina egna data kan väsentligt minska utbildningsorganisationernas kostnader för datahantering, liksom deras exponering för ansvar som härrör från problem med datahantering. Å andra sidan inskar också utbildningsorganisationernas betydelse i detta avseende.
  • Slutligen menar rapporten att blockchain-baserade kryptovalutor sannolikt kommer att användas till att underlätta betalningar inom och mellan utbildningsinstitutioner. Möjligheten att skapa anpassade kryptovalutor skulle kunna användas inom utbildningssystem som bygger på stipendier och vouchersystem.