Tag Archives: 1:1

Utbildningsutskottet intresserar sig för skolans digitalisering!

Så har frågan om skolans digitalisering äntligen nått fram till Riksdagen och Utbildningsutskottet. Tillsammans med Riksdagens utvärderings- och forskningssekretariat har man tagit fram en litteraturstudie som ger en mycket bra översikt över forskningen inom området. Förhoppningsvis kan studien inspirera ledamöterna till ökad aktivitet inom området och många nya motioner som kan driva frågan framåt!

Skolverkets förslag till nationell it-strategi för skolan

Så har det då kommit – förslaget från Skolverket. Du hittar det här. Det är ett efterlängtat dokument som sannolikt kommer att granskas noggrant av många. Strategin har utarbetats under stor tidspress. Det har bland annat medfört att beredningsprocessen inte varit så öppen som man kunnat hoppas och inte heller så djup. Det finns många frågor där verket hade behövt gräva djupare för att strategin skulle bli ett riktigt spänstigt dokument. Nu täcker man många frågor men ofta ganska ytligt.

Trots att jag delvis varit inblandad i arbetet (genom den internationella översikten – Bilaga 1) tycker jag mig kunna fälla några korta kommentarer:

  • Styrkan i strategin är tydligheten i huvudmännens ansvar för ”den likvärdiga tillgången till digitala verktyg”, det vill säga att all personal i skolan ska ha en egen enhet inom 2 år och alla elever inom 3 år samt kraven för förskolans verksamhet. Det blir svårt för huvudmännen att inte leva upp till de krav som uttrycks. Det är bara att hoppas att regeringen törs stå kvar vid dessa krav, trots att ett antal huvudmän sannolikt kommer att protestera mot kostnaderna.

Det finns dock tre svagheter som jag ser det.

  • Kompetensutvecklingsfrågan – den nämns ofta i strategin men det förblir oklart vilka krav som ställs på huvudmännen och framför allt sägs väldigt lite om professionens egen kunskapsbildning. Här hade man kunnat titta närmare på t.ex. Digitaliseringskommissionens förslag på området.
  • Läromedel – här finns inga initiativ, inte ens ifråga om den mest akuta aspekten nämligen stöd för lärare i bedömning av kvaliteten i olika digitala resurser.
  • Forskning om skolans digitalisering – det sägs att Skolforskningsinstitutet får ansvar för den frågan. Men dels har institutet inte speciellt mycket forskningsmedel och dels har det en inritning mot evidensbasering eller bakåtriktad forskning och inte utvecklingsinriktad forskning. Inte heller sägs ett ord om behovet för Sverige att delta i fler internationella studier.

Slutligen törs man nog påstå att sista ordet inte är sagt i denna fråga. Det finns sedan en tid ett betydande politiskt intresse för skolans digitalisering. Nu ska förslaget behandlas av regeringen och det finns även goda skäl att tro att det kommer en rad riksdagsmotioner i frågan. Den som lever får se…

Vad kan man lära av andra länders it-strategier?

Skolverket arbetar med att formulera en it-strategi för den svenska skolan. I det sammanhanget kan det vara bra att försöka lära av vad andra länder gjort. Jag har haft i uppdrag av Skolverket att undersöka hur några andra jämförbara länder bygger upp sina it-strategier och vad de innehåller. Jag har tittat på åtta länder (Australien, Danmark, Irland, Nederländerna, Norge, Nya Zeeland, Singapore och USA).

Varför ska man bry sig om nationella it-strategier? Finns det någon forskning som visar att det har någon betydelse om ett land har en strategi eller inte? Detta är inget stort forskningsområde men Robert Kozma, som är en av de främsta internationella forskarna inom området skolans digitalisering, har i flera sammanhang lyft fram vikten av att it-satsningar i skolan inte görs isolerat utan att man får störst och mest långvarig effekt om dessa satsningar sker i nära anknytning till andra reformer eller strategier – det kan gälla både inom skolområdet eller i samhället i övrigt.

Utifrån det insamlade materialet tycker jag att det går att dra några slutsatser:

Strategiernas uppbyggnad

  • Tydlig pedagogisk teori ger vägledning – flera länder, däribland Australien, Singapore och Irland, bygger sin strategi på en uttalat pedagogisk teori som konstruktivistiskt lärande (Irland), TPACK (Australien) eller kollaborativt lärande och self-directed learning (Singapore). Den pedagogiska teorin är avsedd att genomsyra samtliga insatser.
  • Involvera aktörer utanför skolsektorn – flera länder betonar vikten av att göra skolans digitalisering och skolans utveckling till en angelägenhet för fler än bara skolfolk. Det kan vara föräldrar, lokalsamhället, näringslivet, etc. Ibland nämns även ideell sektor. Så i Australien, Irland och Nya Zealand,
  • Läroplaner och prov viktiga delar i strategin – många länder har med förändringar av läroplanerna och även bedömning eller prov, som delar i it-strategin. Läroplansförändringarna handlar vanligen om att få ett större inslag av ”framtidskompetenser” (21st century skills). För att ge utrymme för detta diskuterar flera länder behovet av att ta bort andra delar av lärostoffet – för att undvika ”stoffträngsel” (djuplärande i Ludvigsen-utvalget, Nederländerna och irländska forskare) (se också USA och Singapore). Provfrågan diskuteras dels som en följd av förändrade läroplaner och dels i termer av ett ökat inslag av digitala prov (USA och Irland).
  • Vanligt med statliga satsningar på utveckling av digitala lärresurser – Australien, Danmark, Nya Zealand, Singapore och USA har ett sådant element i strategin. Vissa länder, som Nederländerna (fram till för några år sedan) USA och i viss mån Norge med NDLA, satsar på OER. Andra, som Danmark, Australien och Singapore satsar mer på kommersiella resurser.
  • Vissa länder har en tydlig FoU-komponent i strategin – länder som Singapore, Nya Zealand och i viss mån Irland.
  • Ovanligt med utvärdering som del av strategin – det är inte så många länder som har genomfört utvärderingar och de som gör det tycks utvärdera delar av strategin. Så t.ex. Danmark som utvärderat sin läromedelssatsning och Nya Zealand som utvärderade kompetensutvecklingsinsatserna.

Tekniska frågor

  • Ytan spelar roll – länder som har stor yta och är glest befolkade måste ofta lägga betydande summor på bredbandsutbyggnaden. Ett sätt att göra fördela dessa kostnader på flera aktörer är att, som i Nya Zealand, låta skolorna bli lokala bredbandsnav som småföretag och hushåll i närheten kan dra nytta av. Kanada hade en likartad strategi på 1990-talet.
  • Det nationella intresset för 1:1 minskar och ersätts med ökat intresse för bredband till skolorna – flera länder, bland annat Australien och Danmark, som haft ambitiösa mål att lägga statliga pengar på att skapa 1:1-situationer för hela årskullar i hela landet, har övergått till att satsa på att skolorna har god nätkapacitet och kan hantera BYOD. Samtidigt konstateras i det amerikanska utbildningsdepartementets internationella översikt från 2011 att 20 av 21 undersökta länder satsar på ökad nätkapacitet för skolor. Vissa länder sätter mål för hur mycket bredband varje elev ska ha – USA har tagit fram rekommendationer som säger att 2014 bör varje elev ha 0,5 Mbit/s och detta bör öka till 2 Mbit/s 2018. En grupp chefer på delstatsnivå i USA tycker nivån borde vara 10 Mbit/s år 2018 och en grupp irländska forskare håller med. Frågan om hur många och vilka datorer eller surfplattor etc. som eleverna ska ha tycks allt oftare hanteras på lokal nivå.
  • Det tekniska landskapet förändras snabbt – det sägs uttryckligen i en av de australiensiska utvärderingarna, att nationella program eller strategier måste vara flexibla och öppna för snabba tekniska förändringar. Det gäller med andra ord att undvika att specificera vilka tekniska lösningar skolor ska använda. Det kan gälla användarenheter, lagringsformer, molntjänster med mera.
  • Internationell forskning visar ett tydligt samband mellan graden av tekniskt support och användningsgraden i klassrummet – länder som i internationella undersökningar (som SITES 2006 och ESSIE) har mest teknisk support, redovisar också högst användning av it i klassrummen.

Kompetensutvecklingsinsatser

  • Stort lokalt inflytande över innehåll och utformning av kompetensutveckling är viktigt – det framgår inte minst av det kompetensutvecklingsprogram som genomfördes under många år i Nya Zealand att en viktig framgångsfaktor var det lokala inflytandet inom fastställda ramar.
  • Kollegialt lärande – det är lärarna som är experterna och dessutom ger kompetensutvecklingsinsatser som genomförs med kollegor, och vanligen också i den gena skolmiljön, bättre utfall än att skicka personal på kurser. Kollektiva insatser snarare än individuella, är en annan del.
  • Skolledarna en viktig del i en nationell strategi – det framgår av sammanställningen av de olika nationella strategierna att i stort sett samtliga länder inkluderar skolledarna i något eller flera avseenden.

PISA-krisen kan bara hävas med struktur och systematik i it-användningen

Så visar sig också den sista delundersökningen i PISA 2012 vara ett rejält bakslag för den svenska skolan. Trots att den svenska skolan har bra utrustning så är elevernas digitala läsförståelse är bara genomsnittlig i OECD-området och problemlösningsförmågan inom matematiken klart under genomsnittet. Vi påpekade problemet i Digitaliseringskommissionens betänkande om skolan (se sid 140 och framåt), men nu kommer siffrorna svart på vitt.

Skolverkets senaste undersökning av it-användningen i skolan (från 2013) visar också att matte är ett av de ämnen där det är minst vanligt att använda digitala verktyg. En viktig förklaring är sannolikt att lärarna inte vet hur de sa använda den teknik som finns i skolan. Det krävs struktur och systematik. I det Vinnovafinansierade och nystartade projektet Läraktiv arbetar vi med just detta.

PrintLäraktiv-metoden innebär att arbeta med flipped classroom på ett mer strukturerat och systematiskt sätt än annars. Det sker med hjälp av verktyget Scalable Learning som enkelt ger feedback till läraren om vilka elever som sett på videon och hur gruppen klarar kortsvarsfrågor i videon. Eleven ser också vad hen kan och inte, samt kan ställa frågor till läraren om det hen inte förstår. För att inte alla lärare ska behöva utarbeta egna videor understödjer vi gemensam kursutveckling, att man delar material samt att man använder förlagsproducerat material för att flippa. Läs mer på Om Läraktiv och anmäl dig till mig om du vill vara med!

Lärplattor och elever med särskilda behov

Ett nyligen avslutat EU-projekt om användningen av lärplattor har en mycket användbar webbplats med resurser och nätverk runt elever med särskilda behov. Man fokuserar inte enbart, men ganska mycket, på lärplattornas roll för dessa elever. I en kort forskningsöversikt beskriver man hur starkt pekskärmarna underlättar för eleverna jämfört med att arbeta med tangentbord och mus. Möjligheten att använda både bild, ljud och taktila eller fysiska inslag i undervisningen är också en stor fördel. Just det taktila inslagen saknas ofta i klassrummen. Lärplattornas hands-on möjligheter skapar en ökad närvaro för eleverna. Man lyfter speciellt fram plattornas möjlighet att motivera och individanpassa undervisningen. Genom möjligheten att individanpassa undervisningen i klassrummet ökar också möjligheterna att inkludera alla elever. Att alla elever i klassrummet arbetar med samma verktyg (lärplattor) men med olika appar och program, tar bort stigman och minskar risken att känna sig utpekad som annorlunda. Ett antal referenser ges till forskningsrapporter som visar på dessa ökade möjligheter. Intressant nog menar en brittisk organisation kallad Tablets for schools, att de flesta appar som fungerade bra för elever med särskilda behov, inte var utvecklade med tanke på sådana elever. Apparna bara visade sig ha dessa egenskaper när de började användas.

Det finns en lång rad konkreta och praktiska tips, resurser och rapporter på SENnets webbplats. Det borde vara obligatoriskt att ta del av detta för alla som kommer i kontakt med elever med särskilda behov! Dessutom finns ju den gamla sanningen – att det som är bra för elever med särskilda behov oftast är bra för alla elever.

Thailands it-stödda undervisning alltför teknikfokuserad

Jag befinner mig sedan en dryg vecka i Thailand för att tillsamman med en grupp experter från OECD och UNESCO göra en utvärdering av det thailändska skolsystemet. Mitt ansvar är it-delen vilket kändes spännande innan jag åkte eftersom jag läst om deras ambitiösa ”One Tablet Per Child”-program som när det lanserades 2012 var det mest omfattande i världen. Kinesisk-tillverkade surfplattor skulle delas ut till alla skolbarn. Men efter militärkuppen 2014 stoppades programmet och jag är benägen att tro att det var ett klokt beslut. Efter att ha sett ett antal skolor och läst ett antal rapporter om hur ensidig denna satsning varit, liksom tidigare satsningar. Det handlar bara om att köpa plattor eller datorer, inte om att bygga ut nätverkstillgången eller att träna lärarna. Inte heller har det funnits pengar för underhåll eller support.

Den it-utbildning de ger eleverna handlar ofta dels om att hantera den vanligaste programvaran (Word) och dels om hur en dator ser ut inuti. Bilden nedan kommer från en liten skola långt ute på landsbygden, nära den burmesiska gränsen som anses som ett riskområde. Skolan drivs av gränspolisen. På väggen sitter en processor, ett ljudkort, ett bildkort, o.s.v. vilket låg- och mellanstadieeleverna ska lära sig utantill.

IMG_0565Det är tråkigt att se att trots så mycket erfarenhet som finns från andra länders misstag, så upprepas de – att man istället för att satsa på en balanserad uppbyggnad av det ekosystem som krävs av internetinfrastruktur, hårdvara, mjukvara, utbildning, ledarskap och politik, så blir det mest prestigeprojekt som gör liten nytta.

Thailand är ett medelinkomstland i världen med aspirationer på att kunna konkurrera med grannar som Malaysia och – om möjligt Singapore och Korea. Men just nu tappar man mark både ekonomiskt och i termer av prestationer inom utbildningssystemet. Här är inte platsen att föregripa vår kommande rapport men ett genomgående problem tycks vara bristen på kompetensutveckling för lärare – inom alla områden inklusive it. De har också ambitioner att förändra skolsystemet mot att ge eleverna mer framtidskompetenser (21st Century Skills). Det är intressant eftersom detta bl.a. brukar innefatta att kunna kritiskt ifrågasätta – något som både det relativt auktoritära skolsystemet (med lärare i uniform) och militärjuntan samtidigt finner svårsmält.

Blunda inte för digitaliseringens kostnader

I Sverige diskuterar vi mycket sällan kostnaderna för skolans digitalisering. Jag tror det finns (minst) två skäl till detta.

  1. Vi har dålig koll på de faktiska kostnaderna. Vi vet vad det kostar att köpa in datorer, surfplattor mm, liksom vad licenser, programvaror mm kostar. Vi har mindre kontroll över kostnader för kompetensutveckling och liknande poster. Allra minst koll har vi på dolda kostnader i form av förlorad arbetstid p.g.a. teknikstrul, dubbelarbete eftersom vi inte delar t.ex. lärresurser utan många uppfinner hjulet på nytt osv.
  2. Det har funnits en ovilja att diskutera och undersöka de fulla kostnaderna i syfte att inte avskräcka beslutsfattare från att vilja satsa på skolans digitalisering. Hållningen kan delvis försvaras med att när vi inte vet vilka kostnaderna är (se punkt 1) så är det dumt att gissa och i onödan måla upp en mörk bild.

Men nu börjar det komma studier som visar att kostnader är högre än vad många av oss trott. Det gäller en ny studie från Lunds universitet där Carola Aili undersökt tre kommuner och 291 lärare. Hon beräknar att deras teknikstrul med datorer och projektorer i tid motsvarar fem hela lärartjänster (av de 291). Forskningsprojektet har lärares psykosociala arbetsmiljö som utgångspunkt och det är många omständigheter runt lärarnas it-användning i de undersökta kommunerna som vi inte känner till, men undersökningen tycks vara värd att ta på allvar.

Frågan om den totala kostnaden för skolans digitalisering (total cost of ownership – TCO) diskuteras också av Åke Grönlund i slutrapporten från forskningsprojektet Unos Uno. Han använder konsultjätten Gartners beräkningar från andra samhällssektorer som visar att en dator vanligen kostar tre till fem gånger inköpspriset, d.v.s. om den kostar 5 000 kr att köpa in så är den totala kostnaden ca 15 – 25 000 kr. De dolda kostnaderna handlar ofta just om datorstrul av olika slag. Grönlund räknar om kostnaderna i lärartjänster och den schablonartade beräkningen kommer inte så långt från Ailis.

Grönlund tycker sig också se att i många skolor innebär dessa tillkommande kostnader att rektorerna måste dra ner på personal för att ha råd att ha kvar datorerna. Vidare betonar han tydligt att de skolor där kostnaderna för it-satsningar (t.ex. med en dator till varje elev) tas centralt i kommunen och inte flyttas över på enskilda skolor, lyckas bättre med sina i ambitioner.

Nu när vi kommit i ett skede där ingen(?) längre ifrågasätter att skolan måste digitaliseras så är det också dags för en seriös debatt om kostnaderna för denna förändring. Vi måste bli bättre på att tydliggöra både de vinster som görs (tidsmässiga, kunskapsmässiga o.s.v.) men också de kostnader som digitaliseringen medför. Det har aldrig varit en framgångsrik strategi att blunda för fakta.

Utvärdering av iPads i Gislaved

Jag har haft i uppdrag att under våren utvärdera en ambitiös satsning på lärplattor (iPads) i grundskolan. Uppdraget gällde:

  • Vilka effekter man kan se i undervisningen med införandet av lärplattorna?

– Har nya arbetssätt införts? Är lärplattorna till stöd för att utveckla lärandet? Stimulerar arbetssättet till bättre resultat? Vilket engagemang och motivation för skolarbetet ser vi hos pedagoger och elever?

  • Hur har lärplattorna fungerat i skolans it-miljö?
  • Har införandet skett på ett kostnadseffektivt sätt?

Du hittar rapporten här: Utvärdering Gislaved

Resultaten kan kort sammanfattas på följande sätt:

De tekniska problemen är små och få. Införandet var väl förberett med utredning och utbyggnad av nätkapaciteten innan plattorna delades ut. Barn- och utbildningsförvaltningen har egen it-enhet vilket skapar bättre förståelse för verksamhetens behov. Det är en lösning som fler kommuner borde ta efter.

Kostnadseffektiviteten är svår att bedöma eftersom det saknas jämförelsematerial från andra kommuner. Men såvitt jag kan bedöma har genomförandet skett effektivt och på  ett sätt som grundar för hög användning. Man har gjort ett grundligt förarbete och haft en klok användning av egen kompetens. För framtiden bör kommunen hålla koll på kostnader och kostnadsfördelningen mellan skolor, fr.a. för digitala läromedel.

Vad gäller de pedagogiska frågeställningarna kan följande sägas:

  • Har nya arbetssätt införts? ”Ja” svarar 64 procent av pedagogerna och 62 procent av eleverna
  • Har motivationen ökat? ”Ja” svarar 74 procent av eleverna och 40 procent av pedagogerna
  • Har pedagoger och elever fått stöd för att utveckla lärandet? Många goda exempel på detta ges i utredningen.
  • Bättre resultat? För tidigt att säga. Man hade bara arbetat med lärplattorna i ca 6-7 månader när utvärderingen gjordes. Men en god grund är lagd. 55 procent av eleverna svarar att de lär sig bättre med lärplattan och 49 procent arbetar mer med sina skoluppgifter.

En viktig diskussionsfråga är distraktionen från sociala medier och spel. 48 procent av eleverna vill att lärarna är strängare mot elever som är på sociala medier under lektionen och många lärare uppfattar konkurrensen från nätet som ett problem.

Totalt sett är arbetet väl förberett och har haft en god start. Det finns goda grunder att tro att Gislaved ska lyckas fullfölja sitt ambitiösa förändringsarbete.