Tag Archives: framtidskompetenser

Innovating Pedagogy 2014 – en spännande pedagogisk framsyn

Många känner till de tekniska framsyner som publiceras årligen av New Media Consortium under namnet Horizon Report. Den finns i olika utgåvor som den årliga rapporten och nu senast en europeisk version. I början av nästa år kommer en skandinavisk rapport att publiceras. Men brittiska Open University ger ut en egen och mer pedagogiskt inriktad samtids- och framtidsrapport, kallad Innovating Pedagogy. I dagarna utkom årets utgåva, den tredje i ordningen.

Den skiljer sig från Horizon-rapporterna genom att ha större fokus på teknikstödda pedagogiska trender som just nu eller inom den närmaste framtiden sannolikt kommer att prägla utbildningssektorn. Som vanligt i den här sortens internationella rapporter så är somligt helt nytt för oss, annat redan välkänt.

Här är årets tio trender, där de första två återkommer från förra året. Tanken är att ju längre ner på listan desto längre tid till dess trenden eller fenomenet antas påverka oss.

  1. MOOCS – Massive Open Online Courses är ingen nyhet och i Gartners Educational Hype Cycle är de på väg ner från den värsta hypen för något år sedan. Men fokus har skiftat en del och handlar diskussionen mycket om hur MOOCS påverkar och förändrar våra högskolesystem. Tidiga MOOCs byggde framför allt på att de lärande kopplades samman och lärde av och med varandra, så kallad ”connectivism”. Men när de stora universitetsföretagen kom in i bilden skapades istället kurser som i huvudsak byggde på ”instructivism”, det vill säga gammaldags föreläsningar i ny tappning. Men i pedagogiskt hänseende är MOOCS styrka just den sociala lärandeeffekten där internet fortfarande kan spela en oerhört viktig roll. Konnektivismen är sannolikt här för att stanna.
  2. Learning design informed by analytics – handlar om att använda learning analytics för att utveckla och förbättra elevernas möjligheter att lära. I digitala sammanhang är möjligt att samla massiva mängder med data. Samtidigt finns det en risk att vi samlar de data som är enkla att hitta och styrs av dem snarare än de data som är relevanta. Trenden handlar om att allt fler institutioner kommer att samla allt mer användardata och nu gäller det att få till en moraliskt och pedagogiskt medveten diskussion om vilka data vi bör samla in och hur dessa data ska tolkas och hjälpa oss att utveckla våra utbildningssystem.
  3. Flipped classroom – fenomenet kräver ingen introduktion i Sverige utan är redan väl etablerat här. I rapporten diskuteras dess för- och nackdelar. Det finns en viss kritik som lyfter risken med att flytta viktiga delar av skolarbetet till hemmet eller utanför skoltid (jämför läxdebatten). Man undrar också om det finns en nyhetens behag-effekt som med tiden kommer att minska metodens effektivitet. Men slutsatsen är ändå att metoden ökar effektiviteten och elevernas engagemang under lektionstid vilket bevisligen är positivt för inlärningen.
  4. Bring your own devices (BYOD) – kräver inte heller någon förklaring. Här diskuteras hur BYOD påverkar lärarens roll. Å ena sidan kan det faktum att eleverna har olika digitala verktyg innebära att dessa kanske kan komplettera varandra (någon kan filma, en annan har ett bra tangentbord, en tredje kanske har termometer, accelerometer eller liknande instrument i sin telefon). Trenden förstärker den förändrade lärarrollen mot handledare och manager istället för föreläsare. Men den kan också förstärka socioekonomiska skillnader i klassen och risker för att elever missbrukar sina verktyg innanför skolans ramar. Slutsatsen är att fenomenet skapar pedagogiska möjligheter men ställer nya och stora krav både på läraren och skolan.
  5. Learning to learn – i den svenska utbildningsdebattens ankdamm har inte den stora internationella förändringen bort från ämneskunskaper och mot nya och ofta bredare kompetenser slagit igenom (se tidigare inlägg här och här). I begreppet ”learning to learn” är framgång inte kopplad till det specifika innehållet utan till personens utveckling som elev, så att när man ställs inför situationer i framtiden ska man ha personlig kapacitet att hitta nya metoder eller färsk information och kunna använda detta. I sammanhanget pratar man om ”double-loop learning” som innebär att den lärande inte bara funderar över snabba strategier för att lösa ett visst problem utan också varför man behöver lära sig detta. I den snabbt föränderliga verklighet som vi lever kommer vi alla, i yrkesliv och privatliv, att behöva lära om och lära nytt många gånger. Därför är denna kompetens oerhört viktig.
  6. Dynamic assessment – handlar om att ge individuell återkoppling ifråga om den lärandes potential snarare än vad personen just lärt sig. Det handlar om att identifiera individuella hinder och svårigheter som den lärande behöver bemästra för att utvecklas. Synsättet anses speciellt värdefullt för att kunna utveckla framtidskompetenser som t.ex. problemlösande förmåga, ledarskap, beslutsfattande och kreativitet. Det finns olika metoder för dynamisk kunskapsutvärdering som tester före och efter en insats, eller att lärare och elev gemensamt löser en uppgift där läraren ger vägledning åt eleven under processen.
  7. Event-based learning – känner vi igen från temaveckor eller liknande i den svenska skolan. Med teknikens hjälp kan dessa numera enkelt bli nationella eller europeiska händelser där man använder andras arbete som inspiration. Det kan gälla FN-dagen, Operation Dagsverke eller på senare tid Makers events.
  8. Learning through storytelling – här ställs narrativ eller berättelser i centrum som en metod i lärandet. Flera olika metoder beskrivs där kärnan är att man gemensamt bygger en berättelse vilket ger möjlighet för den lärande att engagera sig i en fråga under längre tid, att strukturera sitt lärande och utveckla och vidga sin förståelse kring ett ämne. För att visa att metoden är tillämplig inom alla ämnen och utbildningar ges exempel från en sjuksköterskeutbildning där man framgångsrikt använt berättandebaserat lärande.
  9. Threshold concepts – som direktöversatt blir tröskelbegrepp. Det handlar om att det finns ett antal grundläggande begrepp som kan vara svåra att ta till sig men som är grundläggande för en djupare förståelse. Tröskelbegrepp delar vanligen en eller flera av följande egenskaper. De är: transformativa, vilket innebär att de förändrar en elevs förståelse av ett ämne; irreversibla, när man en gång lärt sig dem är de svåra att glömma; integrativa det vill säga att de visar på olika typer av samband; avgränsande på så sätt att de tillsammans med andra tröskelbegrepp beskriver gränserna för ett ämne; svåra och ofta icke-intuitiva. Rapporten menar att det finns en växande debatt om att man bör försöka uppmärksamma och lägga större tonvikt vid denna typ av begrepp för att ge fler elever möjlighet att komma vidare i sin förståelse i olika skolämnen.
  10. Bricolage – är lärande genom att arbeta, bygga och mixtra med välkända prylar och material på ett lekfullt sätt. På samma sätt som barn bygger slott i sanden eller hus av gamla äggkartonger kan lekfulla processer där man prövar sig fram med det som finns tillgängligt i form av teknik, kunskap och teori med mera leda till innovationer inom många olika områden. Ett exempel som ges är hur Tim Berners Lee mixtrar och testar sig fram till det som sedan blir World Wide Web. Rapportförfattarna menar att på samma sätt kan nya pedagogiska landvinningar skapas framöver.

Som framgår är somligt nytt och intressant medan annat knappast känns banbrytande ur svenskt perspektiv. Men översyner av detta slag ger en god bild av hur den pedagogiska diskussionen ser ut i andra länder än vårt eget.

Gör matematikämnet datorbaserat, säger Wolfram

Skolverket hade celebert besök igår av Conrad Wolfram, en av två bröder som står bakom succéer som Matematica och Wolfram Alpha. Han pratade om hur matematikämnet behöver förändras i grunden. Och skälet stavas – datorer. Datorerna har redan i grunden förändrat det sätt på vilket vi använder matematik utanför skolan. Möjligheterna till oerhört snabba och komplicerade beräkningar har inneburit genomgripande förändringar i allt ifrån ingenjörskonst till meteorologi och biologisk forskning. Men matematiken som skolämne har i de allra flesta länder förblivit i stort sett intakt. Helt galet, menar Conrad Wolfram.

Enligt Wolfram består matematiken egentligen av fyra steg:

  1. definiera frågan eller problemet
  2. översätt problemet till matematik (från ”den riktiga världen” –> matematik)
  3. beräkna svaret
  4. tolka svaret (från matematik –> ”den riktiga världen”)

I dagens skola ägnar vi alldeles för mycket tid åt beräkningar (steg 3) och för lite tid år de andra tre stegen. Det gör att eleverna inte förstår när de kan använda vissa matematiska redskap för att lösa problem de möter i världen eller i andra ämnen. De kan inte heller tolka och översätta matematiska svar för att bedöma om de är rimliga. Förmågan att kunna definiera ett problem har man nytta av i oerhört många sammanhang, inte bara i matematik. Likaså att kunna översätta ett problem till matematik, vilket ofta handlar om att göra det abstrakt och se att det tillhör en typ av problem som kan lösas med vissa matematiska verktyg. Beräkningarna tycker Wolfram att vi i hög grad kan lämna till datorerna. Det är så man gör i ”den verkliga världen” utanför skolan och han menar att det bör vara på samma sätt inom skolan.

Han säger vidare att matematik måste baseras på datorer, inte stödjas av dem (computer based not not just computer assisted). Om man tar bort datorerna ur dagens matematik tar man bort hela kontexten vilket gör ämnet svårt att lära ut och svårt att förstå vad det ska användas till. Om man däremot har datorer som bas kan man arbeta med problemlösning och ge sig på betydligt mer komplexa problem än de som finns i dagens matteböcker. Man kan arbeta med riktiga data, som finns tillgängliga på nätet, för att lösa riktiga frågor och problem.

Jag är själv inte speciellt kunnig i matematik men greps av Wolframs argumentation, bland annat för att den knöt an till två av mina egna käpphästar: att skolan ofta är abstrakt istället för teoretisk och att den är på låtsas men inte på lek. Han argumenterade kraftfullt för att vi måste utnyttja teknikutvecklingen, inte försöka konkurrera med den (stand on the power of automation, don’t compete with it). Detta argument berör även frågan hur länge vi ska fortsätta att lära ut handskrift i skolan…

Skolämnet matematik behöver tänkas igenom grundligt. Varför ska vi lära oss matematik och vilken typ av matematik behöver vi. Detsamma gäller många andra skolämnen – omvärlden knackar på dörren och förändrar villkoren för skolan. Därmed behöver även skolan förändras.

Vartannat jobb hotas av datorer!

Nästan hälften, eller 47 procent, av alla jobb på den amerikanska arbetsmarknaden är i riskzonen för att tas över av datorer och robotar inom de närmaste tio-tjugo åren. Den som jobbar med transport, logistik eller administrativt stöd löper stor risk att förlora jobbet, medan vårdpersonal, förhandlare, personalledare och komiker sannolikt kan känna sig lugnare.

Det säger två Oxford-forskare som gått igenom den senaste litteraturen inom artificiell intelligens, robotik och liknande. Utifrån antaganden om hur datorer och robotar kommer att utvecklas både tekniskt och ekonomiskt, går de igenom 702 olika yrkeskategorier utifrån hur utsatta de är för risken att tas över av datorer och datorstyrda robotar.

Finska forskare har nyligen publicerat en liknande studie där de menar att ca en tredjedel av de finska jobben är hotade av samma skäl.

Tidigare diskussioner om olika arbetens ”tekniska utsatthet” har baserats på en uppdelning av arbeten i manuella respektive kognitiva (eller kunskapsbaserade) samt huruvida jobbet är regelstyrt och rutinmässigt eller icke-rutinmässigt.

Fram till nyligen är det de rutin- och regelstyrda yrkena som har kunnat automatiseras och datoriseras. Det har gällt manuellt industriarbete (2) och rutinmässiga kognitiva uppgifter som t.ex. post- och bankkassörskornas arbete (1). Det som nu sker är att de icke rutinmässigt baserade yrkena (3 och 4) börjar tas över av datorer. Bakgrunden till detta är framför allt utvecklingen inom big data, dvs. möjligheten att samla in, lagra och inte minst analysera och se mönster i enorma mängder data. Detta har t.ex. resulterat i att Google har lanserat en förarlös bil och Amazon testar drönare som paketutdelare. Forskarna menar därför att arbeten inom transport och logistik är i högriskzonen. Möjligheten att t.ex. med hjälp av sensorer känna av omgivningen och kunna processa enorma mängder data oerhört snabbt i kombination med allt bättre och billigare robotar styr denna utveckling.

Vidare menar de att eftersom datorer numera gör snabbare och bättre sammanställningar och sammanfattningar av stora siffer- och textmängder så kommer jobb inom kontorssektorn att hotas. Det finns exempel på datorer som tävlat och vunnit över sportjournalister i att skriva textreferat av basebollmatcher.

Även en del serviceyrken som haft god tillväxt anses hotade. Allt fler villaägare har robotgräsklippare – snart kan vi ha dammsugare som på motsvarande sätt tar hand om en del av städningen. Även svenska sjukhus köper in robotar för att frakta saker (ännu inte människor) mellan olika avdelningar. Vi har redan sett hur självbetjäningskassor gör allt fler kassörskor överflödiga. Genom att börja prefabricera allt fler byggdelar i fabriker kan jobbet tas över av robotar. Delarna monteras sedan på plats av byggarbetare – men i betydligt färre antal. Reparatörer och installatörer lever säkrare. Där lyckas datorerna ännu inte ersätta människan eftersom både uppgifterna och omgivningarna skiftar från gång till gång.

Följande bild sammanfattar forskarnas resultat:

Det som gör att vissa yrken är mindre utsatta för risken att tas över av datorer och robotar är tre faktorer:

  • Perception och fingerfärdighet – betydande utmaningar kvarstår för datorerna ifråga om mer komplexa perceptionsuppgifter, som att identifiera föremål och deras egenskaper i ett rörigt synfält (t.ex. ett hem).
  • Uppgifter som kräver kreativitet – att skriva poesi eller musik, att skapa vetenskapliga teorier, att skämta eller skapa matlagningsrecept klarar datorerna ännu inte. Utmaningen här är att hitta tillförlitliga medel för att komma fram till kombinationer som känns “vettiga”.
  • Uppgifter som kräver social intelligens – uppgifter som exempelvis innebär förhandlingar, övertalning och omsorg.

Det är yrken som på olika sätt domineras av dessa uppgifter som återfinns i den vänstra halvan av diagrammet ovan, tillsammans med yrken som kräver en hög utbildningsnivå. Genomgående menar forskarna, hotas låglönejobb mer än jobb som kräver högre utbildning och som ger högre lön.

Vad är slutsatsen av dessa hissnande resonemang som både fascinerar och skrämmer? Det finns alltid personer som av olika skäl gärna målar upp mer eller mindre realistiska mardrömsscenarier och dystopier. Finns det något skäl att fästa tilltro till Oxfordforskarnas teorier?

Själv är jag inte ekonom och kan därför inte följa och verifiera alla deras beräkningar, men antagandena är öppet redovisade och baseras på offentlig statistik liksom på bedömningar om den tekniska utvecklingen som inte kommer från dem själva, utan som görs av tekniska forskare. Det verkar oklokt att enkelt avfärda dem. Däremot kan både omfattningen av jobbdöden och takten i utvecklingen sägas vara osäker. Britterna kommer fram till att ca hälften av de amerikanska jobben är hotade, de finska forskarna menar att ca en tredjedel av de finska jobben hänger på en skör tråd. Det räcker för att konstatera att det är stora omvälvningar att vänta även om den exakta omfattningen är svår att förutse.

Takten i utvecklingen är också osäker. Givetvis kan lagstiftning försena t.ex. introduktionen av förarlösa bilar i stor skala. Det finns redan exempel på ett par amerikanska delstater som förbjudit förarlösa bilar i allmän trafik. Men det är nog mer en tidsfråga – det ändrar inte utvecklingsriktningen.

Det svåra i detta läge är att varken blunda för faran eller bara acceptera att den är opåverkbar. Teknikdeterminism är sällan en hållbar politisk strategi. Två saker man kan göra är att fokusera på dem som ser ut att löpa störst risk att förlora jobbet. Hittills har våra marknadsekonomier förmått skapa nya jobb till de allra flesta, men det kan krävas stora omställningar, inte minst vidareutbildning, för den enskilde. Den aktiva arbetsmarknadspolitiken behöver återigen börja att samarbeta intimt med utbildningssektorn.

Och slutligen, skolan måste fokusera betydligt mer på kreativitet och social intelligens och att locka fler till längre utbildningar.

Omvärldsspaning – att mäta kompetenser med nya verktyg

I DiU:s senaste nummer finns en ny artikel om att mäta kompetenser med nya verktyg.

Utvecklingen mot Learning Analytics belyser tre viktiga utbildningspolitiska frågor. Den första avser hur man kan utbilda och stödja lärarna i den omställning av lärarrollen som teknikutvecklingen påskyndar. Den andra rör de etiska frågorna kopplade till en ökad insamling av data om enskilda individer och hur detta ska kunna hanteras på ett rättssäkert och moraliskt godtagbart sätt. Den tredje handlar om de ökade möjligheterna att bejaka den utbildningspolitiska förskjutningen mot kompetenser som efterfrågas i arbetslivet, att se över regelsystem för kunskapstester, inte minst nationella prov.

De flesta länder har tagit det första steget och vissa börjar undersöka steg två. Danmark har sedan några år påbörjat datorbaserade examensprov där man tillåts använda internet vid provtillfället. Sverige ligger tyvärr efter och har inte ens tagit det första steget. Istället borrar vi oss allt djupare ner i den traditionella testkulturen med kostsamma nationella prov i allt fler ämnen och årskurser.

Artikeln är en utveckling av min tidigare bloggpost.

Att mäta framtidskompetenser med inbäddade verktyg

Som ett svar på de stora förändringarna i världsekonomin skiftar utbildningspolitiken i många länder nu fokus från kunskaper till kompetenser. Ett ministermöte inom OECD hösten 2010 konstaterade i sina slutsatser att ”nu behövs fokus på nya kompetenser och hur dessa ska komma alla till del.” OECD har också tagit fram en Skills Strategy.  Inom EU finns samma perspektivskifte och en ökad betoning på nyckelkompetenser. Eurydice kom i höstas med en rapport som beskriver olika nationella strategier för att implementera och stärka de åtta nyckelkompetenserna.

Men för denna förskjutning ska kunna slå igenom fullt ut måste man också se över hur man mäter, testar eller bedömer framtidskompetenserna. Det är väl känt från forskningen att utbildningar medvetet eller omedvetet inriktas mot det som testas, dvs det som ”kommer på provet”. Om man har kvar dagens nationella prov eller examensskrivningar så kommer genomslaget för nya kompetenser helt enkelt inte bli särskilt stort.

I en mycket intressant artikel i European Journal of Education diskuterar Christine Redecker från IPTS och min norska kollega Øystein Johannessen olika IT-baserade former av kunskapstest och bedömningar som kan stödja eller hindra utveckling mot ett mer kompetensinriktat lärande. De menar att dagens IT-baserade kunskapstester vanligen är summativa och i allt för hög grad riktar in sig mot traditionella kunskaper. Frågan är om mätningarna kan ställas om för att mäta kompetenser istället. I artikeln beskriver de hur ett nytt paradigm med inbäddade formativa mätningar växer fram, en typ av kunskapsbedömningar som stöder förskjutningen mot kompetenser bättre än den gamla testkulturen.

Redecker och Johannessen hänvisar till en förutsägelse från 1989 av tre andra forskare om att vi kommer att få se fyra generationer av IT-baserade utbildningsmätningar:

  • Generation 1: datorbaserade prov (vanliga prov som administreras via datorer).
  • Generation 2: datorbaserade adaptiva prov (som successivt anpassar sig efter testpersonens svar på tidigare frågor).
  • Generation 3: fortlöpande mätning (där kalibrerade mätningar görs för att kontinuerligt och diskret, dvs utan att synas eller störa, fånga upp dynamiska förändringar i elevens prestationer)
  • Generation 4: intelligenta mätningar (som producerar intelligenta tolkningar av individuella profiler och som ger råd till elever och lärare utifrån en kunskapsbas och slutledningar av elevens resultat).

De två första generationerna bygger på en testkultur med ofta summativa bedömningar av kunskaper och där endast en liten del av kunskapsmassan testas. De två kommande generationerna följer eleven under hela lärprocessen och kan kontinuerligt ge återkoppling på saker som missförstås eller fel som begås. Om eleverna arbetar i digitala miljöer (virtuella världar, spel, digitala lärresurser) kan man bygga verktyg för att kontinuerligt samla in denna information och ge effektiv feedback. Dessa verktyg är betydligt bättre anpassade för att stödja och bedöma utvecklingen av kompetenser jämfört med tidigare generationers e-tester. De tidiga försök som gjorts visar på mycket goda resultat för eleverna, inte minst lågpresterande elever som fångas upp mycket tidigare och där brister i baskunskaperna tydligare framgår. Denna utveckling, som vanligen går under benämningen Learning Analytics, kommer troligtvis på bred front inom 4-5 år trots de att det kan finnas en del etiska betänkligheter. Sannolikt ligger det så mycket pengar att tjäna i Learning Analytics så att systemen snart kommer att finns överallt.

Redecker och Johannessen ger ett antal exempel på att den andra generationens mätinstrument är under framväxt. Därmed öppnas nya möjligheter dels att stödja elevers utveckling av olika framtidskompetenser och dels att kontinuerligt följa varje elev. Jag har tidigare förhållit mig skeptisk till olika försök att mäta framtidskompetenser, just eftersom de ofta utgår från den traditionella traditionen med kunskapstest. Men den utveckling som beskrivs i artikeln öppnar spännande perspektiv.

Här finns två viktiga utbildningspolitiska frågor – den ena är att faktiskt bejaka förändringen mot kompetenser, den andra är att se över regelsystem för testning – nationella prov. De flesta länder har tagit det första steget och vissa börjar undersöka steg två. Sverige ligger, som vanligt numera, efter och har inte ens tagit det första steget utan vi borrar oss allt djupare ner i den traditionella testkulturen med nationella prov i allt fler ämnen och årskurser.

Kunskapskanalen om skolans digitalisering

I lördags (9 febr.) visade Kunskapskanalen ett föredrag om skolans digitalisering som jag höll på Skolans ledarkonvent i höstas. Du hittar programmet här. Följande ämnen behandlas:

  • Var står Sverige i internationell jämförelse när det gäller IT i skolan?
  • Vad säger styrdokumenten om IT?
  • Framtidskompetenser – vad är det och varför är de viktiga?
  • Vad säger forskningen om en dator till varje elev?
  • Hur gå från en IT-vision till verklig förändring?

Ska man mäta framtidskompetenser?

I denna vecka, 23-24 januari, hade Institutet för kvalitetsutveckling, SIQ, sin årliga konferens – Bättre Skola. På konferensens andra dag höll jag en presentation på temat: Ska man mäta framtidskompetenser? Utgångspunkten var att arbetsgivare, både i Sverige och internationellt, har visat ett ökat intresse för att skolan ska träna bredare kompetenser än de traditionella ämneskunskaperna. Men vilka är dessa kompetenser, kan de tränas i skolan och kan man mäta dem? Och inte minst viktigt – bör man försöka mäta dem?

Du hittar mitt bildspel här. Min argumentation är i korthet att vi inte bör mäta framtidskompetenser, men att vi absolut bör bedöma dem.

Det vi kallar framtidskompetenser är viktigt och något som bör uppmärksammas mer i skolan. Det börjar nu också utvecklas instrument för att mäta sådana kompetenser – jag redogör för ett par forskningsprojekt som påbörjat ett sådant arbete. Sannolikt kommer dessa tankar också påverka den kommande PISA-mätningen 2015. Men personligen tycker jag man bör göra skillnad mellan att ”mäta” dessa kompetenser, i meningen testa dem i provsituationer, och att bedöma dem. Detta av två skäl:

1. De testinstrument för kompetenser vi hittills sett täcker en så begränsad del av dessa komplexa kompetenser, så det är ytterst osäkert vad det är som testas och därmed riskerar att betygssättas. Vi bör veta mer om vad dessa kompetenser egentligen består av, hur de kan tränas och hur de i slutändan kan testas innan vi påbörjar storskaliga experiment. En viktig aspekt att undersöka är om det finns kulturella skillnader i hur vi utövar dessa kompetenser och hur isåfall det kan påverka internationella eller inhemska tester.

2. Genom att i allt högre grad förlägga bevisbördan för vad en elev kan till tester som är centralt utformade och kanske också rättade av någon annan än elevens egen lärare, så fråntas successivt läraren en viktig komponent i läraryrket. Yrket avprofessionaliseras – tvärt emot vad dagens retorik gör gällande. Elevernas framtidskompetenser bör bedömas av läraren. Därmed måste läraren själv bygga upp ett kunnande om dessa kompetenser. Hur ska en lärare som inte själv kan bedöma elevers framtidskompetenser kunna hjälpa dem att träna dessa kompetenser?

Slutsatsen är att vi tydligare måste behöver en svensk diskussion om vilka kompetenser vi anser vara de viktigaste för framtiden, lyfta fram dem i skolarbetet och ge läraren mandat att bedöma elvernas förmågor.

Kan vi träna och mäta bredare kompetenser i skolan?

Den 4 juni arrangerades en konferens om framtidskompetenser eller ”21st Century Skills” av Skolverket, Utbildningsdepartementet och stiftelsen DIU i samverkan med Sveriges Kommuner och Landsting, Lärarförbundet, IT- och telekomföretagen och Microsoft. Konferensen var en fortsättning på en Skolverkskonferens i mars. Två internationella forskningsprojekt var inbjudna för att presentera sina rön och ge sin bild av möjligheterna att träna och mäta framtidskompetenser. De två projekten finns beskrivna i DiU nr 1, 2012.

Det första projektet, Assessment and Teaching of 21st Century Skills (ATC21S) presenterades dels av två australiensiska och dels av en finländsk forskare. ATC21S började för tre år sedan med en bred ansats där man formulerade och definierade tio framtidskompetenser. Sedan dess har man utarbetat metoder för att testa två av dessa, samarbetsförmåga och digital läskunnighet, i större skala. De australiensiska forskarna, Patrick Griffin och Esther Care, beskrev hur man definierat en progression för varje begrepp, dvs vad det innebär att bli bättre och bättre på samarbete, och sedan utvecklat metoder för att försöka mäta enskilda elevers samarbetsförmåga – en intrikat uppgift eftersom eleverna ska samarbeta med varandra samtidigt som det gäller att elev A:s resultat inte ska påverkas av elev B:s bristande samarbetsförmåga. Testet hade flera komponenter och genomfördes med hjälp av datorer och digitala artefakter och forskarnas metod handlar mycket om att följa och tolka elevernas digitala spår. Man tycker sig ha lyckats i sin föresats att testa ca 5 000 elever i sex olika länder men det har varit ett mycket tidskrävande arbete. Nästa steg i processen är att skapa tydligare regler och rutiner så att kodnings- och tolkningsprocessen kan bli betydligt snabbare.

Den finländske forskaren, Arto Ahonen, beskrev arbetet utifrån ett nationellt perspektiv och framhöll att det inte varit så enkelt att hitta finländska skolor som redan arbetade med att utveckla elevernas samarbetsförmåga och som var villiga att delta i testet. Han framhöll att det för Finlands del var viktigt att medverka i projektet för att utveckla den finländska skolan och få in mer av framtidskompetenser i skolarbetet. Att slå sig till ro på grund av de goda nationella resultaten i PISA-mätningarna uppfattas som kortsynt och skapar risk för stagnation. Skolarbetet måste spegla mer av de kompetenser som efterfrågas i arbetslivet och samhället. Detta var för övrigt en synpunkt som även den svenske statssekreteraren i Utbildningsdepartementet, Bertil Östberg, framhöll i sin inledning.

Det andra forskningsprojektet, Innovative Teaching and Learning (ITL), som Maria Langworthy också presenterade vid Framtidens lärande i maj, är för närvarande inne i en fas där man vidareutvecklar sina resultat till skolutvecklingsmetoder och kompetensutvecklingsprogram. Man framhåller betydelsen av att lärare får samarbeta och själva medverka i att utveckla, pröva och reflektera runt nya undervisningsmetoder. Många av deras metoder och program finns fritt tillgängliga på nätet för skolor som själva vill pröva.

Två svenska forskare, Ulf Fredriksson från Stockholms universitet och Berner Lindström från Göteborgs universitet, var inbjudna att ge sina kommentarer till de resultat som presenterades. De framhöll att många av de kompetenser som diskuteras inte är direkt nya, vare sig i arbetslivet eller i skolan. Svaret blev att det är ett riktigt påpekande, men det som är nytt är att i princip alla människor idag behöver besitta dessa kompetenser. Vidare påpekade Ulf att det finns risker förknippade med mätningar, samtidigt som det givetvis är en fördel i att kunna mäta olika saker. En risk är att vi börjar fästa för stor vikt vid det mätbara jämfört med det som inte kan eller bör mätas. Själva mätningarna och mätresultaten (t.ex. i form av rankinglistor) riskerar att styra vår uppfattning. Därför behövs en diskussion både om vad och hur vi ska mäta. En central fråga som även berördes av Berner är om kompetensmätningar ska genomföras för elevens skull eller för att kunna bedöma den nationella situationen. Är det elevens situation som står i centrum så har vi redan många metoder, framför allt av formativt slag, att bedöma en elevs kompetens i olika avseenden – portfoliotekniken är bara ett av dessa. Det påpekades också av de svenska forskarna att det finns mycket att lära av denna forskning, men det finns också metoder och perspektiv som känns främmande i svensk skola och som kommer vara svår att anpassa till vår skolkultur.

Konferensen avslutades med en paneldebatt där Anna Ekström, generaldirektör på Skolverket, återkom till påpekandet att många av dessa kompetenser inte är nya. Samarbeta, komma i tid och lyda (en ny uttydning av förkortningen SKL!) har alltid varit centralt i arbetslivet. Just därför är dessa och andra kompetenser viktiga. Anna framhöll också att, trots omfattande provprogram, forskning och utvärdering så är det mycket som vi inte vet om svensk skola. Därmed är det viktigt att på olika sätt följa upp kompetenser av detta slag dels genom egna utvärderingar och dels genom att delta i internationella tester och mätningar. Panelen framhöll också hur viktigt det är att kompetensfrågan inte bara diskuteras ur ett arbetsmarknadsperspektiv utan att också medborgarperspektivet lyfts fram. De avslutande kommentarerna från publiken lyfte en uppfattning som löpt som en tråd genom denna konferens och den tidigare i vår, nämligen att svensk skola sedan länge både har styrdokument och arbetsformer som främjar många av de kompetenser som diskuterats under dagen men att dessa behöver bli mer synliga och att vi behöver bli tydligare och mer systematiska i vår bedömning.

Kompetens – ett begrepp som införts i den nya skollagens portalparagraf – tycks för närvarande vara ett nyckelbegrepp i diskussionen om skolans roll i vårt snabbt föränderliga samhälle. Det kan därför finnas skäl att framöver belysa det relativt omfattande arbete som redan pågår i Skolsverige. Kompetensfrågan är här för att stanna.

Svenska konferenser om framtidskompetenser uppmärksammas i USA

Den 4 juni kommer Utbildningsdepartementet, Skolverket, Stiftelsen DiU m.fl. att arrangera en konferens om framtidskompetenser, initierad av undertecknad. Vid konferensen, som inleds av statssekreterare Bertil Östberg, kommer två intressanta forskningsprojekt att presenteras: dels Innovative Teaching and Learning och dels Assessment and Teaching of 21st Century Skills (ATC21S). Båda finns kortfattat beskrivna i en artikel i tidskriften Datorn i Utbildningen. Denna konferens, liksom den föregående som Skolverket arrangerade den 5 mars, har väckt uppmärksamhet i USA. På ATC21S-projektblogg finns ett inlägg om konferensen 5 mars och ett om den kommande konferensen 4 juni.

Icke-kognitiva kompetenser viktigare än vi tror

Det finns gott stöd i forskningen för att det är viktigt att skolan ägnar sig åt att arbeta med framtidskompetenser. Den amerikanske forskaren Henry M Levin, från Columbia University i USA, har sammanställt en stor mängd forskning i en artikel som han presenterade vid en konferens på Skolverket, den 5 mars 2012.[1] Levin och de forskare han refererar till skiljer mellan ”kognitiva” och ”icke-kognitiva” kompetenser eller förmågor. Kognitiva kompetenser är resonemangs- eller förnuftsbaserade medan de icke-kognitiva innefattar motivation, beteende och attityder, dvs. socialt-emotionella faktorer.

Levins huvudargument är att stora kunskapstester, som t.ex. PISA, fokuserar för ensidigt på kognitiva faktorer och bortser från betydelsen av de icke-kognitiva. Levin ingår i expertgruppen som är med och konstruerar PISA och analyserar resultatet. Han framhåller att man brukar vilja mäta betydelsen av de kognitiva faktorerna på individers och nationers produktivitet och ekonomi, men överskattar sannolikt grovt deras betydelse eftersom man vanligen bortser från hur de icke-kognitiva faktorerna påverkar dels individers kunskaper (dvs. kognitiva faktorer) och dels individers livschanser och framgång i arbetslivet.

Skolan är viktig – men oklart varför

Till att börja med visar han genom ett antal studier att skolan och förskolan är viktig, inte bara för de kunskaper vi får med oss utan även för att få med sig icke-kognitiva kompetenser ut i livet. I en studie från 2010 visar Schweinhart hur betydelsefullt det varit för en grupp afro-amerikaner från fattiga innerstadsområden att de 40 år tidigare fick gå i förskolan. En grupp om 123 personer valdes slumpmässigt ut att få gå i förskolan på 1960–70-talet. De har därefter följts genom åren och systematiskt jämförts med personer från samma områden och bakgrund som inte fick gå i förskolan. De första åren visade förskolegruppen framför allt bättre skolresultat, men detta jämnade snart ut sig. Däremot uppvisar förskolegruppen 40 år senare betydligt bättre ekonomi, de har i högre grad anställning, har betydligt lägre kriminalitet, osv.

En annan studie jämför personer som inte genomgått high school med personer som slutfört high school. Jämför man personer ur dessa grupper med samma resultat på ett sorts amerikanskt högskoleprov (dvs. de har samma resultat i ett kognitivt test) så har de som inte gått high school betydligt sämre inkomstutveckling ett antal år senare, trots att deras kunskaper är desamma. Det är t.o.m. så att personer med lägre resultat i kunskapstestet men som gått ett tag på high school och sedan hoppat av har bättre inkomstutveckling än de som aldrig gått där. Forskarna (Heckman och Rubinstein 2001) drar slutsatsen att elever som gått high school har bättre icke-kognitiva förmågor, vilket har betydelse på arbetsmarknaden. Detta trots att det inte fanns några speciella insatser för att träna de icke-kognitiva förmågorna i high school.

En svensk studie av mönstringstester från värnpliktiga födda mellan 1965-84 visar att personer som klarar sig dåligt på arbetsmarknaden, i form av långtidsarbetslöshet eller låga inkomster, uppvisar svaga icke-kognitiva kompetenser. Forskarna säger vidare att icke-kognitiva förmågor är en viktig bestämningsfaktor för produktivitet inom alla yrken, men tycks extra viktigt för personer i chefsställning (Lindqvist och Vestman, 2011).

Icke-kognitiva kompetenser påverkar kognitiva

Vidare visar Levin att icke-kognitiva kompetenser påverkar de kognitiva kompetenserna på ett positivt sätt. En genomgång av ett stort antal forskningsrapporter (213 studier) visar att om man tränar elevers sociala och emotionella färdigheter så har det speciellt god påverkan på deras studieresultat (Durlak m.fl., 2011). Forskarna drar slutsatsen att om amerikanska elever fick bättre träning i sociala och emotionella kompetenser så skulle USA göra betydligt bättre ifrån sig i t.ex. PISA-mätningarna och sannolikt gå om Kanada i rankinglistorna. Detta utan att man lägger mer tid eller resurser på ämnesundervisning.

Den just nu mest intressanta forskaren inom området, James Heckman, har visat att det också spelar in i vilken ålder man tränar olika kompetenser (Cunha och Heckman 2008). Vid 23 års ålder jämfördes i vilken grad ungdomar slutfört high school och vilken inkomst de hade, utifrån när de tränat kognitiva resp. icke-kognitiva kompetenser. Bäst utdelning ger att lägga fokus på kognitiva kompetenser när barnen är små, 6-9 år, och på icke-kognitiva kompetenser i äldre åldrar. Om detta resultat står sig när andra forskare upprepar studien, så bör den få omfattande konsekvenser för hur vi lägger upp skolans undervisning.

The Big Five

Vilka kompetenser är det då som är viktiga? Enligt Levin så har man i åtminstone 20 år varit enig om att det är fem faktorer som är allra viktigast. Dessa så kallade Big Five är:

  • öppen – att vara uppfinningsrik och nyfiken i motsats till att vara försiktig
  • samvetsgrann – att vara effektiv och organiserad i motsats till lättsam och vårdslös
  • utåtriktad – att vara lättillgänglig och energisk i motsats till reserverad och enstörig
  • behaglig – vänlig och medkännande i motsats till kall och ovänlig
  • neurotisk – känslig och nervös i motsats till säker och trygg

Det finns ingen ordning mellan dem och de tycks spela olika roll i olika sammanhang. Men i många olika studier är det dessa icke-kognitiva faktorer som slår igenom som betydelsefulla.

Levin avslutar med en stark plädering för att inte fokusera för ensidigt på traditionella kunskapstester och glömma bort de icke-kognitiva faktorerna. Om politiker, lärare och föräldrar bortser från icke-kognitiva faktorer så riskerar eleverna för det första att få sämre skolresultat i traditionella ämnen. De riskerar också sämre ekonomi och livschanser för lång tid. Detta tycks framför allt gälla elever som kommer från missgynnade förhållanden.

 Referenser:

Cunha & Heckman (2008): “Formulating, Identifying, and Estimating the Technology of Cognitive and Noncognitive Skill Formation”, The Journal of Human Resources, XLII(4), pp 738-782.

Durlack, Weissberg, Dymnicki, Taylor & Schellinger (2011): The Impact of Enhancing Students’ Social and Emotional Learning: A Meta-Analysis of School-Based Universal Interventions”, Child Development, 82(1), pp 405-432.

Heckman & Rubinstein (2001): “The Importance of Noncognitive Skills: Lessons from the GED Testing Program”, American Economic Review, 91(2), pp 145-149.

Lindqvist & Vestman (2011): “The Labor Market Returns to Cognitive and Noncognitive Ability: Evidence from the Swedish Enlistment”, American Economic Journal: Applied Economics, 3 pp 101-128.

Schweinhart, L. J. (2010): ”The Challenge of HighScope Perry Preschool Study”, in Reynolds, Rolnick, Englund & Temple (eds): Childhood Programs and Practices in the First Decade of Life, pp 366-380 (New York, Cambridge University Press).



[1] Levin, H. (2011): “The Utility and Need for Incorporating Non-Cognitive Skills into Large Scale Educational Assessments”. Presented at ETS Invitational Conference on International Large-Scale Assessment. Revised in May 2011.