Tag Archives: OECD

Granskning av Thailands utbildningssystem publicerad

Som jag skrivit om i en tidigare bloggpost så deltog jag under våren 2015 i en granskning (review) av Thailands utbildningssystem som genomfördes gemensamt av OECD och UNESCO. Vi var fyra internationella experter med var sitt ansvarsområde. Mitt var att titta på Thailands it-satsningar. Nu har vår granskningsrapport äntligen publicerats.

thailand

Du hittar den här.

Tyvärr är den inte nedladdningsbar gratis, men den kan läsas på skärmen. Men här är i alla fall mina slutsatser:

Conclusions

Thailand is an upper-middle income country with the determination to expand its economy even further. One key aspect of this effort is to prepare Thai students to live and work in a globalized economy by equipping them with the skills this demands. One of these is proficiency in information technology and communication. Participation in the ASEAN community can help develop the capacity of the education system to effectively use ICT in teaching and learning

Over the years Thailand has made significant investments in hardware, software, people-ware, and infrastructure. It has also developed and adopted a curriculum that provides for ICT to be taught as a subject in its own right, as well as in conjunction with other subject areas. However, the “achieved” curriculum has not corresponded with the “intended” curriculum. According to the ICILS 2013 study, Thai student proficiency in ICT is low and there is room for improvement. There are a number of reasons for this. Some of the most important issues are listed below:

  • There is need for stable, responsive, and countrywide ICT infrastructure.

An education system that seeks to prepare its students for today’s and tomorrow’s society and working life has to provide good access to the internet, with the information and communication opportunities and learning resources it offers. Students need to learn to harness the potential of the internet as well as work and live with its abundance of information and risks.

  • Teachers and students must have access to quality learning materials.

Improving the quality of education and increasing the use of ICT depends to a great extent on the availability of high quality digital learning materials.

  • Teachers need skills in order to use ICT and digital learning materials effectively.

Teacher confidence, skills, and attitudes in using ICT have an impact on student success and attitudes. Therefore, investments in teacher training, both pre-service and in-service training, are vital.

  • Mechanisms gathering, developing and disseminating information are needed to continually strengthen how Thai schools use ICT and facilitate student skills acquisition. A solid evidence base is essential for informed and effective management, and timely decision making.
  • Finally, a coherent policy and leadership for an overall strategic approach to ICT is needed. A recurrent theme for successful policy making is to have policies that are coherent. Insufficient coherence can result in a poor use of resources and conflicting goals between stakeholders.

In order to deal with these issues, it is recommended that Thailand:

  • Continue its investments in digital devices as well as in internet access for schools. In doing so, Thailand should make sure investments are well-balanced between devices and internet access, and that technical maintenance costs for schools are covered. Special consideration should be given to the risk of a digital divide between urban and rural areas.
  • Continue and intensify investments in producing digital learning materials for all school grades and all relevant subjects. Thailand should also increase and expand its work on OERs in basic education.
  • Develop and put in place in-service training to make teachers familiar with and confident in using ICT. Emphasis should be on how teachers can integrate ICT into pedagogy in ways that support the learning goals set out in the curriculum. ICT-enabled distance teacher training might be a good way to ensure that teachers in rural areas also have the opportunity to participate. Furthermore, provision should be made for pedagogical guidance and support, on-line and off-line, to assist teachers in their daily work.
  • A central system for a periodical (annual or biannual) gathering and publication of statistics is needed and should comprise data on infrastructure, equipment, training, and use of ICT. A central database system would reduce the workload of schools and facilitate communications between schools and government agencies, as well as across agencies. The system should be available for ministries and governmental organizations to use for planning and policy making purposes. The statistics should be complemented by in-depth evaluations to ensure better understanding of the core issues. Moreover, Thailand should continue its participation in international comparative studies regarding the use of ICT in education.

Building on the information gathered from the monitoring system and in-depth evaluations, Thailand should work out a coherent national strategy for ICT in education.  It should contain at least four parts: a shared vision of how ICT will be used in Thai basic education to improve student ICT proficiency and transversal skills within five years; an inventory of existing digital learning materials and a list of subject areas and grade levels that are under-supplied, together with a plan for how and when these gaps should be addressed, including the use of OERs; a map of teacher competencies and competence gaps and a description of the ICT infrastructure in terms of internet access and digital devices, with a particular attention to differences between regions and between urban and rural areas.

OECDs skolgranskning ger kloka råd – som inte kommer att följas…

Knappast någon har väl missat att OECDs granskning av den svenska skolan presenterades igår. Det är 185 sidor taggtråd för oss som på olika sätt verkar i den svenska skolan och bryr oss om dess framtid. (Rapporten hittar du här: Improving Schools in Sweden.) Utan att på något sätt påstå mig sitta inne med en högre sanning än den rapporten ger uttryck för, kan jag ändå inte låta bli att kommentera deras förslag.

Först säger man att Sverige ska bygga på sina styrkor. Det är givetvis sant och till intet förpliktigande.

Därefter kommer pekpinnen fram och expertgruppen lyfter ett antal punkter som man anser problematiska. Det gäller att vi har hög skolfrånvaro och oro i klassrummen, att läraryrket är relativt oattraktivt och att lärare och skolledare har en tuff arbetsbörda, att myndighetsstrukturen, framför allt på kommunal nivå, inte alltid håller måttet och inte minst att det saknas (politisk) enighet, en gemensam problembild och överenskomna åtgärder, vilket försvårar ett systematiskt förbättringsarbete. Problembilden känns nog igen av de flesta med insyn i svensk skola.

Därefter kommer förslagen och då blir det riktigt intressant. Dessa är indelade i tre områden där det första handlar om att skapa förutsättningar för bättre kvalitet och likvärdighet i hela landet. Vi uppmanas ha höga förväntningar på alla elever både ifråga om framtidskompetenser och studiedisciplin. Tidigare insatser för elever som inte når målen lyfts också fram. Så långt är nog de flesta eniga. Svårigheten här ligger nog inte i att övertyga skolfolk om att detta är viktigt utan mer i att ändra kulturer och invanda handlingsmönster. Vidare menar OECD att stödet till nytillkomna elever behöver konsolideras, bli mer likartat i hela landet och mindre byggt på tillfälliga insatser. Man fortsätter på samma spår och säger i nästa förslag att Sverige behöver se över sitt resursfördelningssystem så att alla elever verkligen kan erbjudas en likvärdig skolgång. Kommunerna kan behöva stöd i detta arbete, menar man. Det sista förslaget under denna rubrik är att se över skolvalssystemet för att förbättra likvärdigheten. Bättre information till föräldrar kombinerat med nationella riktlinjer för samarbete mellan friskolor och kommunala skolor, tror man kan förbättra likvärdigheten.

Här bränner det till på allvar. När både det kommunala resursfördelningssystemet och det fria skolvalet ifrågasätts, så kommer det bli oerhört intressant att se hur våra politiker på lokal och nationell nivå hanterar förslagen.

Nästa förslagsgrupp handlar om långsiktig kapacitetsuppbyggnad avseende både lärare och skolledare. Man tycker Sverige bör inrätta ett nationellt institut för kvalitet bland lärare och skolledare. Det bör styras av parterna tillsammans med forskare och praktiker. Man tycker det finns alldeles för många högskolor som bedriver lärarutbildning. Just nu är det 28 stycken. För att nå ökad och jämnare kvalitet tror expertgruppen att antalet utbildningsorter bör begränsas kraftigt. Därefter kommer ett antal idéer för hur man ska kunna höja läraryrkets status, som inte skiljer speciellt mycket från de förslag som redan cirkulerar i den svenska debatten.

Det är intressant att det är OECD, som vanligen beskylls för att vara nyliberalt och alltför genomsyrat av New Public Management, som föreslår ett korporativistiskt organ för att hantera lärarkrisen. Sannolikt kommer Skolkommissionen, som redan har den sammansättning som efterlyses, att få hantera denna fråga. Minst framgång tror jag på förslaget att minska antalet orter med lärarutbildning drastiskt. På TV kommenterade PISA-chefen Andreas Schleicher frågan genom att säga att många länder i Sveriges storlek har 1-2 lärarutbildningsinstitutioner. Jag har svårt att se Gustav Fridolin lägga ner 26 av landet 28 lärarutbildningar…

Den sista gruppen förslag handlar om att stärka styrningen och ansvarsutkrävandet med bättre fokus på utveckling och kvalitet. Här kommer förslag om ytterligare ett partssammansatt organ som bör inrättas för att komma överens om ett antal ambitiösa prioriteringar för svensk skolutveckling. Man framhåller vikten av att dessa prioriteringar slår igenom på alla nivåer och att det finns stödmekanismer på plats för att det ska kunna lyckas. Fokus ska vara höjd likvärdighet och höjda elevresultat. Min bedömning är att Skolkommissionen får ta även denna roll. Frågan är bara hur deras förslag sedan ska kunna få det genomslag som krävs. Nästa förslag är att vi ska ta fram en skolutvecklingsstrategi som ser till helheten och dess olika delar, som kan ta tag i de problem som tidigare påvisats och de förslag som redan lagts fram av OECD. Tanken är att strategin ska vara förankrad så att alla ställer sig bakom den och drar åt samma håll. Vidare bör Sverige också ta fram en uppsättning indikatorer som följer upp att vi gör de framsteg vi kommit överens om att vi ska göra. Slutligen menar man också att Skolinspektionen bör få en mer stödjande roll och inte bara se till regeluppfyllelse, utan mer till om skolorna verkligen levererar kvalitet och resultat.

Genom betoningen på en överenskommen och förankrad strategi för svensk skola så sätter OECD fingret på den ömma punkten. Vår skoldebatt är partipolitiskt infekterad både på lokal och nationell nivå. En hel del av skolforskningen är också ideologistyrd eller används som slagträ i debatten och de flesta skolforskare kommer att ses som tillhörande det ena eller andra lägret. Även om Skolkommissionen nu får bollen att göra verkstad av förslagskatalogen så har jag svårt att tro att denna verkstad kommer att resultera i större förändringar på kort sikt. Jag är rädd att det kommer att behöva bli ännu sämre innan det blir bättre, innan det blir möjligt att gräva ner stridsyxor, samverka och dra åt samma håll.

Sociala medier i vuxnas lärande – en litteraturgenomgång

Vuxnas lärande har blivit en allt viktigare fråga för både arbetsmarknads- och utbildningspolitiken i Europa. Bakgrunden är givetvis den snabbt förändrade arbetsmarknaden (se tidigare artikel här) i kombination med ganska alarmerande siffror från OECDs stora undersökning av vuxnas färdigheter i läsning, matematik och även digitala färdigheter, kallad PIAAC. För EUs del är det dyster läsning, 20 % av EUs vuxna befolkning (16-65 år) har låga kunskaper i läsning och räkning och ca 27 % har mycket låga digitala färdigheter. Som framgår av bilden nedan var det en stor grupp (omkring 14 %) som inte ens vågade/ville försöka genomföra det datorbaserade testet och en i stort sett lika stor grupp som inte nådde upp till den lägsta definierade kunskapsnivån. PIAAC

(Källa: The Survey of Adult Skills (PIAAC): Implications for education and training policies in Europe, European Commission 2013)

Samtidigt är det alltför få som deltar i någon form av vuxenutbildning eller mer systematiskt lärande. Stort hopp sätts till att en ökad digitalisering av vuxnas lärande dels kan öka deltagandet i vuxenutbildning genom att man når ut till fler, och samtidigt kan öka vuxnas digitala färdigheter.

Mot denna bakgrund har Kommissionen tillsatt en arbetsgrupp för vuxnas lärande med en representant från varje lands utbildningsdepartement (se mer info här). Jag har som expert åt gruppen tagit fram en litteraturgenomgång  (Mobile Learning and Social Media in Adult Learning) av vad forskningen säger om användning av it i vuxnas lärande. Speciellt fokus är lagt vid att använda sociala medier och mobiler i lärandet, ett gryende forskningsfält med en del intressanta inslag. De forskare som tittat på frågan menar att eftersom så många redan använder Facebook och liknande tjänster, så sänker det trösklarna betydligt för att använda dessa tjänster eller liknande även i undervisningen. Samma sak med mobiltelefonerna – de finns till hands och, inte minst, de är redan en viktig del av de flesta vuxnas dagliga liv, så varför inte använda dem mer i lärandet?! Men nya användningsformer kräver vidsynta politiker samt modiga skolledare och lärare som törs testa och utmana.

Thailands it-stödda undervisning alltför teknikfokuserad

Jag befinner mig sedan en dryg vecka i Thailand för att tillsamman med en grupp experter från OECD och UNESCO göra en utvärdering av det thailändska skolsystemet. Mitt ansvar är it-delen vilket kändes spännande innan jag åkte eftersom jag läst om deras ambitiösa ”One Tablet Per Child”-program som när det lanserades 2012 var det mest omfattande i världen. Kinesisk-tillverkade surfplattor skulle delas ut till alla skolbarn. Men efter militärkuppen 2014 stoppades programmet och jag är benägen att tro att det var ett klokt beslut. Efter att ha sett ett antal skolor och läst ett antal rapporter om hur ensidig denna satsning varit, liksom tidigare satsningar. Det handlar bara om att köpa plattor eller datorer, inte om att bygga ut nätverkstillgången eller att träna lärarna. Inte heller har det funnits pengar för underhåll eller support.

Den it-utbildning de ger eleverna handlar ofta dels om att hantera den vanligaste programvaran (Word) och dels om hur en dator ser ut inuti. Bilden nedan kommer från en liten skola långt ute på landsbygden, nära den burmesiska gränsen som anses som ett riskområde. Skolan drivs av gränspolisen. På väggen sitter en processor, ett ljudkort, ett bildkort, o.s.v. vilket låg- och mellanstadieeleverna ska lära sig utantill.

IMG_0565Det är tråkigt att se att trots så mycket erfarenhet som finns från andra länders misstag, så upprepas de – att man istället för att satsa på en balanserad uppbyggnad av det ekosystem som krävs av internetinfrastruktur, hårdvara, mjukvara, utbildning, ledarskap och politik, så blir det mest prestigeprojekt som gör liten nytta.

Thailand är ett medelinkomstland i världen med aspirationer på att kunna konkurrera med grannar som Malaysia och – om möjligt Singapore och Korea. Men just nu tappar man mark både ekonomiskt och i termer av prestationer inom utbildningssystemet. Här är inte platsen att föregripa vår kommande rapport men ett genomgående problem tycks vara bristen på kompetensutveckling för lärare – inom alla områden inklusive it. De har också ambitioner att förändra skolsystemet mot att ge eleverna mer framtidskompetenser (21st Century Skills). Det är intressant eftersom detta bl.a. brukar innefatta att kunna kritiskt ifrågasätta – något som både det relativt auktoritära skolsystemet (med lärare i uniform) och militärjuntan samtidigt finner svårsmält.

Repris: Fel skolreformer kan försämra läget

Efter den senaste PISA-mätningens allvarliga resultat och den efterföljande debatten som är ännu allvarligare – en skolminister som vägrar ta ansvar för sin egen politik – så finns det skäl att reprisera denna bloggpost från augusti 2011:

En av vår tids främsta skolforskare heter Michael Fullan. Han publicerade i våras en spännande artikel om hur felaktiga skolreformer inte bara gör att utlovade förbättringar uteblir. De kan till och med försämra läget för det land eller den delstat som introducerar dem. Han börjar med att identifiera fyra komponenter som skapar systemförbättringar:

  • främja motivationen för både lärare och elever
  • engagera både lärare och elever i en fortlöpande utveckling av undervisning och lärande
  • uppmuntra kollektivt arbete eller team work
  • se till att alla påverkas av förändringarna.

Men, säger Fullan, många länder missar inte bara dessa fyra avgörande punkter utan sätter sin lit till andra frågor. De kan se bra ut på papperet men kommer inte att ge det resultat man förväntar sig. De kan till och med försämra läget. Han menar att det finns fyra sådana “wrong drivers” som är mer vanliga än andra. De är:

  • att förlita sig på inspektioner, tester och ansvarsutkrävande istället för att satsa på utveckling,
  • att satsa på individuell utveckling av lärare och skolledare istället för att utveckla gruppen,
  • att investera i IT och tro att bara man får datorer i skolan så löser det alla problem,
  • att ha lösryckta insatser istället för en samlad strategi där olika delar hänger samman.

Detta budskap är mycket viktigt att ta till sig för både kommuner som nu hårdsatsar på en dator till varje elev – det räcker inte att köpa in datorer! – och inte minst till skolminister Björklund som under lång tid satsat så mycket på att ta fram nya tester, mer betyg och mer inspektion på bekostnad av utvecklingsinsatser. Om man ska tro Fullan, och det finns goda skäl att göra det, så kommer detta inte att förbättra den svenska skolans resultat. Det kan tvärt om försämra läget!

Fullan – Wrong Drivers Paper

Vad gäller det bidrag till bättre utbildning som IT kan ge så sammanfattar ITL Research sin forskning på följande sätt:

“Expanding and deepening student learning is directly related to the content and quality of teaching. Technology can and often does support high quality teaching. However, to strongly impact student learning, technology must be integrated with learning goals and combined with fundamental pedagogical capacity-building. In parallel, teachers and school leaders must be empowered to use this capacity through the modernization and alignment of learning objectives and assessments across all system levels.”

Fler resultat från detta spännande projekt hittar du här. Den bygger på data från 7 länder och har fokus på nya och effektiva undervisningsformer, som bland annat innefattar IT.

Innovativa lärmiljöer i teori och praktik

Ibland blandas ”teori” ihop med ”abstraktion”. Det som är teoretiskt uppfattas som substanslöst och svårt att tillämpa i praktiken. Men motsatsen till det konkreta är inte det teoretiska utan det abstrakta, det som är svårgripbart. Det finns ett gammalt uttryck som lyder att ingenting är så praktiskt som en god teori.

OECD/CERIs senaste rapport om innovativa lärmiljöer visar hur en god teori kan användas i praktiken och vara en god vägledning i ett utvecklingsarbete. Styrkan i boken ligger i första hand i helhetsperspektivet, pragmatismen och forskningsförankringen. I sina illustrerande exempel och enskilda delar känns den mindre nydanande.

Du hittar en artikel om rapporten “Innovative Learning Environments” här.

Varför sjunker PISA-resultaten i Sverige?

De svenska resultaten från PISA-mätningen 2013 har skapat stora rubriker. Med rätta. Det är ett allvarligt läge. Men frågan är vad som ligger bakom de svenska resultaten, hur kan de förklaras? För det första ska man undvika att söka en enda förklaringsgrund – detta är en komplex fråga och måste behandlas som en sådan. I sökandet efter förklaringar har det antytts, t.ex. av Anna Ekström, Skolverkets generaldirektör, att förändrade värderingar, attityder och motivation skulle kunna vara en orsak. Det är en intressant tanke.

Resonemanget skulle kunna vara att vi ser en förskjutning från traditionella till mer postmoderna kunskapsideal eller en förändring i ungdomars motivation för skolarbete. Man kan fundera om en slags postmodern trend sveper undan gamla kunskapsideal, auktoritetstro och motivation för skolarbete i de yngre generationerna. Kunskap av “gammal sort” skulle enligt den tanken upplevas som mossig och spela allt mindre roll för livet vare sig nu eller i framtida arbetsliv. Andra ämnen – som kanske upplevs som mer relevanta för ungdomarna – har inte samma negativa resultatbild för svenska elever: engelska, webbläsförståelse, medborgarkompetens.

Man kan möjligen se avtryck av sådan art i enkäterna till de internationella studierna där det ibland framkommer att motivationen för traditionella ämnen sjunker och att traditionella ämneskunskaper inte bedöms av eleverna som viktiga för framtiden.

Om en sådan trend finns så kan man spekulera vidare i att denna attityd eller livshållning är mer utbredd bland pojkar än flickor och kanske mer i Sverige än i andra länder. Man kan vidare förvänta sig att föräldrar som själva omfattar de äldre idealen – oftast högutbildade – upprätthåller dessa hos sina barn – med större genomslag av socioekonomisk bakgrund som konsekvens (vilket ju stämmer).

Jag har undersökt denna frågeställning en del under hösten. De flesta forskare jag talat med tycker spontant att det ligger mycket i resonemanget men ingen kan peka på någon forskning om en värderingsförskjutning vad gäller kunskaper. Motivationsforskare (som tittar på vad motivation är och hur det är kopplat till olika skolämnen och -prestationer) kan påvisa tydliga samband mellan motivation och resultat. Däremot svårare att säga varför motivationen sjunker. Ungdomsforskare tror inte på tesen om värderingsförskjutning – deras resonemang är att de annorlunda (negativa) värderingar runt skolan som finns i ungdomskulturen snarare är en följd av att ungdomar misslyckats i skolan och försöker förklara det. Ungdomarna ställer sig inte frivilligt och medvetet vid sidan om skolan. Eventuellt förändrade attityder är i så fall ett resultat av skolmisslyckanden, inte en orsak till dem.

Undersökningen och diskussionen om orsakerna till sjunkande resultat går vidare. Om någon känner till forskning som kan konkretisera, verifiera eller falsifiera resonemangen ovan så vore jag tacksam för tips.

Fem saker som Andreas Schleicher har lärt sig

Sommarens läsning har bland annat innefattat det senaste numret av OECD Observer där PISA-generalen Andreas Schleicher har en artikel där han kort beskriver fem saker han lärt sig under sin tid på OECD. Det är tänkvärda punkter som förtjänar att återges i en förkortad version. Artikeln i sin helhet hittar du här.

  1. I den globala ekonomin handlar skolutveckling inte längre enbart om att jämföra sig lokalt eller nationellt, utan med de bäst presterande utbildningssystemen i världen. Kunskap och kompetens har blivit den globala valutan i det 21: a århundradet.
  2. De färdigheter som är lättast att lära ut och att testa är också de färdigheter som är lättast att digitalisera, automatisera och outsourca till andra länder.
  3. Fattigdom behöver inte vara ett livslångt straff. Likvärdig utbildning är en nyckel till social rörlighet och till en demokratisering av kunskaper. Några av de länder som har världens bästa utbildningssystem har större inkomstskillnader än USA men också större social rörlighet. Deras utbildningssystem förmår att utjämna ojämlikheter genom att de attraherar de bästa lärarna och skolledarna till de mest utsatta skolorna, så att eleverna där får den bästa undervisningen.
  4. Modern utbildning handlar om att möjliggöra professionell autonomi inom en samarbetskultur. I gamla byråkratiska utbildningssystem var läraren ofta ensam i klassrummet med idéer om vad som skulle ingå i undervisningen. De bäst presterande utbildningssystemen har istället satt upp ambitiösa mål, är tydliga med vad studenterna ska kunna och förser lärarna med verktyg för att fastställa vilket innehåll och undervisning enskilda elever behöver.
    Förr i tiden låg den politiska tyngdpunkten på att tillhandahålla utbildning, idag är det på resultat. Fokus har flyttats från att snegla uppåt i byråkratin till att se utåt till nästa lärare, nästa skola. Förr betonades skolledning, nu handlar det om ledarskap med fokus på att stödja, utvärdera och utveckla lärare.
  5. Det finns ingen framtid utan investeringar i utbildning. Utan tillräckliga investeringar i kompetens kommer människor att förpassas till samhällets utkanter, tekniska framsteg kan inte växlas in i produktiv tillväxt och länder kan inte längre konkurrera i en alltmer kunskapsbaserad global ekonomi.  I många länder med begränsade naturresurser, har utbildning hög status åtminstone delvis på grund av att allmänheten har förstått att landet måste leva av sin kunskap och kompetens.

Att mäta framtidskompetenser med inbäddade verktyg

Som ett svar på de stora förändringarna i världsekonomin skiftar utbildningspolitiken i många länder nu fokus från kunskaper till kompetenser. Ett ministermöte inom OECD hösten 2010 konstaterade i sina slutsatser att ”nu behövs fokus på nya kompetenser och hur dessa ska komma alla till del.” OECD har också tagit fram en Skills Strategy.  Inom EU finns samma perspektivskifte och en ökad betoning på nyckelkompetenser. Eurydice kom i höstas med en rapport som beskriver olika nationella strategier för att implementera och stärka de åtta nyckelkompetenserna.

Men för denna förskjutning ska kunna slå igenom fullt ut måste man också se över hur man mäter, testar eller bedömer framtidskompetenserna. Det är väl känt från forskningen att utbildningar medvetet eller omedvetet inriktas mot det som testas, dvs det som ”kommer på provet”. Om man har kvar dagens nationella prov eller examensskrivningar så kommer genomslaget för nya kompetenser helt enkelt inte bli särskilt stort.

I en mycket intressant artikel i European Journal of Education diskuterar Christine Redecker från IPTS och min norska kollega Øystein Johannessen olika IT-baserade former av kunskapstest och bedömningar som kan stödja eller hindra utveckling mot ett mer kompetensinriktat lärande. De menar att dagens IT-baserade kunskapstester vanligen är summativa och i allt för hög grad riktar in sig mot traditionella kunskaper. Frågan är om mätningarna kan ställas om för att mäta kompetenser istället. I artikeln beskriver de hur ett nytt paradigm med inbäddade formativa mätningar växer fram, en typ av kunskapsbedömningar som stöder förskjutningen mot kompetenser bättre än den gamla testkulturen.

Redecker och Johannessen hänvisar till en förutsägelse från 1989 av tre andra forskare om att vi kommer att få se fyra generationer av IT-baserade utbildningsmätningar:

  • Generation 1: datorbaserade prov (vanliga prov som administreras via datorer).
  • Generation 2: datorbaserade adaptiva prov (som successivt anpassar sig efter testpersonens svar på tidigare frågor).
  • Generation 3: fortlöpande mätning (där kalibrerade mätningar görs för att kontinuerligt och diskret, dvs utan att synas eller störa, fånga upp dynamiska förändringar i elevens prestationer)
  • Generation 4: intelligenta mätningar (som producerar intelligenta tolkningar av individuella profiler och som ger råd till elever och lärare utifrån en kunskapsbas och slutledningar av elevens resultat).

De två första generationerna bygger på en testkultur med ofta summativa bedömningar av kunskaper och där endast en liten del av kunskapsmassan testas. De två kommande generationerna följer eleven under hela lärprocessen och kan kontinuerligt ge återkoppling på saker som missförstås eller fel som begås. Om eleverna arbetar i digitala miljöer (virtuella världar, spel, digitala lärresurser) kan man bygga verktyg för att kontinuerligt samla in denna information och ge effektiv feedback. Dessa verktyg är betydligt bättre anpassade för att stödja och bedöma utvecklingen av kompetenser jämfört med tidigare generationers e-tester. De tidiga försök som gjorts visar på mycket goda resultat för eleverna, inte minst lågpresterande elever som fångas upp mycket tidigare och där brister i baskunskaperna tydligare framgår. Denna utveckling, som vanligen går under benämningen Learning Analytics, kommer troligtvis på bred front inom 4-5 år trots de att det kan finnas en del etiska betänkligheter. Sannolikt ligger det så mycket pengar att tjäna i Learning Analytics så att systemen snart kommer att finns överallt.

Redecker och Johannessen ger ett antal exempel på att den andra generationens mätinstrument är under framväxt. Därmed öppnas nya möjligheter dels att stödja elevers utveckling av olika framtidskompetenser och dels att kontinuerligt följa varje elev. Jag har tidigare förhållit mig skeptisk till olika försök att mäta framtidskompetenser, just eftersom de ofta utgår från den traditionella traditionen med kunskapstest. Men den utveckling som beskrivs i artikeln öppnar spännande perspektiv.

Här finns två viktiga utbildningspolitiska frågor – den ena är att faktiskt bejaka förändringen mot kompetenser, den andra är att se över regelsystem för testning – nationella prov. De flesta länder har tagit det första steget och vissa börjar undersöka steg två. Sverige ligger, som vanligt numera, efter och har inte ens tagit det första steget utan vi borrar oss allt djupare ner i den traditionella testkulturen med nationella prov i allt fler ämnen och årskurser.

Ska man mäta framtidskompetenser?

I denna vecka, 23-24 januari, hade Institutet för kvalitetsutveckling, SIQ, sin årliga konferens – Bättre Skola. På konferensens andra dag höll jag en presentation på temat: Ska man mäta framtidskompetenser? Utgångspunkten var att arbetsgivare, både i Sverige och internationellt, har visat ett ökat intresse för att skolan ska träna bredare kompetenser än de traditionella ämneskunskaperna. Men vilka är dessa kompetenser, kan de tränas i skolan och kan man mäta dem? Och inte minst viktigt – bör man försöka mäta dem?

Du hittar mitt bildspel här. Min argumentation är i korthet att vi inte bör mäta framtidskompetenser, men att vi absolut bör bedöma dem.

Det vi kallar framtidskompetenser är viktigt och något som bör uppmärksammas mer i skolan. Det börjar nu också utvecklas instrument för att mäta sådana kompetenser – jag redogör för ett par forskningsprojekt som påbörjat ett sådant arbete. Sannolikt kommer dessa tankar också påverka den kommande PISA-mätningen 2015. Men personligen tycker jag man bör göra skillnad mellan att ”mäta” dessa kompetenser, i meningen testa dem i provsituationer, och att bedöma dem. Detta av två skäl:

1. De testinstrument för kompetenser vi hittills sett täcker en så begränsad del av dessa komplexa kompetenser, så det är ytterst osäkert vad det är som testas och därmed riskerar att betygssättas. Vi bör veta mer om vad dessa kompetenser egentligen består av, hur de kan tränas och hur de i slutändan kan testas innan vi påbörjar storskaliga experiment. En viktig aspekt att undersöka är om det finns kulturella skillnader i hur vi utövar dessa kompetenser och hur isåfall det kan påverka internationella eller inhemska tester.

2. Genom att i allt högre grad förlägga bevisbördan för vad en elev kan till tester som är centralt utformade och kanske också rättade av någon annan än elevens egen lärare, så fråntas successivt läraren en viktig komponent i läraryrket. Yrket avprofessionaliseras – tvärt emot vad dagens retorik gör gällande. Elevernas framtidskompetenser bör bedömas av läraren. Därmed måste läraren själv bygga upp ett kunnande om dessa kompetenser. Hur ska en lärare som inte själv kan bedöma elevers framtidskompetenser kunna hjälpa dem att träna dessa kompetenser?

Slutsatsen är att vi tydligare måste behöver en svensk diskussion om vilka kompetenser vi anser vara de viktigaste för framtiden, lyfta fram dem i skolarbetet och ge läraren mandat att bedöma elvernas förmågor.