Tag Archives: Unos Uno

Mobiler i klassrummet förändrar maktstrukturer

Förra veckan medverkade jag i ett webbinar om mobilt lärande och mobiltelefoner i klassrummet. (Du kan ta del av webbinaret här.) Det gav anledning att fundera igenom vad som sagts och skrivits i denna fråga. Jag hittade inte många forskningsrapporter men några artiklar som försöker fördjupa resonemangen i frågan hittar du nedan.

Tipsen handlar främst om hur mobilerna kan komplettera datorer, inte ersätta dem. Genom sin lätthet, smidighet, goda möjligheter att ta foton, spela in bild och ljud, läsa QR-koder osv. kan mobiler i kombination med datorer vara mycket användbara. Det faktum att eleverna t.ex. kan titta på instruktionsfilmer, är också praktiskt.

I min egen genomgång av europeiska initiativ inom området från 2012, framgår att det är få länder som har gjort några speciella satsningar eller har någon speciell policy runt mobiler i lärandet. Ett negativt undantag är Frankrike som, åtminstone 2012, hade ett generellt förbud mot mobiler i skolan. De positiva undantagen då var framför allt Danmark och Storbritannien. Danmark publicerade redan 2009 en guide för hur lärare skulle kunna använda mobiler i undervisningen.

Att så många länder saknar en speciell policy i frågan är kanske inte så underligt. Mobilerna är ju egentligen bara en del av skolans allmänna digitalisering, inte någonting unikt. Men i några avseenden skiljer de sig från framför allt datorer – de poängterar eller förstärker några tendenser i tiden. Det gäller främst om eleverna tillåts använda sina egna mobiler i arbetet.

BYOD

Att låta eleverna använda sina egna mobiler innebär ju en typ av ”Bring Your Own Device” (BYOD) med alla för- och nackdelar denna policy för med sig. Nedan hittar du en lista på några av dessa aspekter.

Fördelar Nackdelar
Större valmöjligheter för eleven och läraren Risk för digital klyfta
Tydligt ägarskap ger större varsamhet Svårigheter med anpassning – inkompatibilitet
Ökar möjligheterna till lärande utanför skolan Större krav på lärarens teknikkunnande
Skolans kostnader för inköp minskar kraftigt Risk att appar inte finns för alla plattformar
Förlorad kontroll fr.a. för it-enhet
Sämre säkerhet

 

I vuxenlärandet är många av nackdelarna mindre framträdande och där växer just nu användningen av de lärandes egna mobiler. Inte minst det faktum att de flesta är vana användare av sin egen mobil och dessutom har den med sig jämt och överallt, är starka argument i vuxenutbildningen. Läs mer om mobilt lärande och användningen av sociala medier i undervisningen här.

Maktförskjutning

När datorerna kom in i skolan medförde det en maktförskjutning, ofta från elever och lärare och till it-ansvariga, supportpersonal och teknikkunniga personer. Det var dels en kunskapsklyfta mellan dem som var tekniskt kunniga och övriga, men också en fråga om vem som har rätt att installera programvaror, dela ut datorer osv. I många skolor råder denna maktuppdelning fortfarande. Det intressanta som händer när mer användarvänlig teknik kommer in är att kunskapsklyftan minskar eller ibland till och med förskjuts till den som är pedagogiskt kunnig. Om man dessutom tillåter elever och lärare att använda egna enheter i skolans nätverk, så förlorar de som tidigare satt på it-makten största delen av inflytandet. Vanligen styr de fortfarande över de trådlösa nätets utbyggnad, antalet accesspunkter osv.

Om elever och personal använder egna enheter i skolans nät så brukar det dessutom innebära krav på att få använda den digitala miljö man är van vid (chattjänster, samarbetsytor och lagringstjänster), snarare än skolans upphandlade lärplattform. Ytterligare en utmaning för de centrala enheterna.

En annan maktförskjutning är från lärare till elever. Om man jobbar med mobiler i undervisningen så blir det sannolikt ännu viktigare att läraren har koll på vad som händer och kan ge eleverna digitalt meningsfulla arbetsuppgifter. Det börjar komma forskningsrapporter som belyser vikten av struktur i it-användningen i skolan, dvs. att läraren har en tydlig idé om hur, när och varför man ska arbeta digitalt. Ett sådant exempel är den stora norska SMIL-undersökningen som visar på vikten av att läraren leder arbetet i klassrummet för att minska elevernas ”icke skolrelaterade skärmtid” och öka deras ”læringsutbytte”. Det gäller förstås speciellt lågmotiverade elever och elever med lägre förkunskaper. Allra viktigast för elevernas kunskaper är om läraren kan integrera it i sitt formativa bedömningsarbete. Det svenska forskningsprojektet Unos Uno har också analyser som visar på vikten av struktur, men dessa är ännu inte publicerade.

Referenser och lästips

Blunda inte för digitaliseringens kostnader

I Sverige diskuterar vi mycket sällan kostnaderna för skolans digitalisering. Jag tror det finns (minst) två skäl till detta.

  1. Vi har dålig koll på de faktiska kostnaderna. Vi vet vad det kostar att köpa in datorer, surfplattor mm, liksom vad licenser, programvaror mm kostar. Vi har mindre kontroll över kostnader för kompetensutveckling och liknande poster. Allra minst koll har vi på dolda kostnader i form av förlorad arbetstid p.g.a. teknikstrul, dubbelarbete eftersom vi inte delar t.ex. lärresurser utan många uppfinner hjulet på nytt osv.
  2. Det har funnits en ovilja att diskutera och undersöka de fulla kostnaderna i syfte att inte avskräcka beslutsfattare från att vilja satsa på skolans digitalisering. Hållningen kan delvis försvaras med att när vi inte vet vilka kostnaderna är (se punkt 1) så är det dumt att gissa och i onödan måla upp en mörk bild.

Men nu börjar det komma studier som visar att kostnader är högre än vad många av oss trott. Det gäller en ny studie från Lunds universitet där Carola Aili undersökt tre kommuner och 291 lärare. Hon beräknar att deras teknikstrul med datorer och projektorer i tid motsvarar fem hela lärartjänster (av de 291). Forskningsprojektet har lärares psykosociala arbetsmiljö som utgångspunkt och det är många omständigheter runt lärarnas it-användning i de undersökta kommunerna som vi inte känner till, men undersökningen tycks vara värd att ta på allvar.

Frågan om den totala kostnaden för skolans digitalisering (total cost of ownership – TCO) diskuteras också av Åke Grönlund i slutrapporten från forskningsprojektet Unos Uno. Han använder konsultjätten Gartners beräkningar från andra samhällssektorer som visar att en dator vanligen kostar tre till fem gånger inköpspriset, d.v.s. om den kostar 5 000 kr att köpa in så är den totala kostnaden ca 15 – 25 000 kr. De dolda kostnaderna handlar ofta just om datorstrul av olika slag. Grönlund räknar om kostnaderna i lärartjänster och den schablonartade beräkningen kommer inte så långt från Ailis.

Grönlund tycker sig också se att i många skolor innebär dessa tillkommande kostnader att rektorerna måste dra ner på personal för att ha råd att ha kvar datorerna. Vidare betonar han tydligt att de skolor där kostnaderna för it-satsningar (t.ex. med en dator till varje elev) tas centralt i kommunen och inte flyttas över på enskilda skolor, lyckas bättre med sina i ambitioner.

Nu när vi kommit i ett skede där ingen(?) längre ifrågasätter att skolan måste digitaliseras så är det också dags för en seriös debatt om kostnaderna för denna förändring. Vi måste bli bättre på att tydliggöra både de vinster som görs (tidsmässiga, kunskapsmässiga o.s.v.) men också de kostnader som digitaliseringen medför. Det har aldrig varit en framgångsrik strategi att blunda för fakta.

Utvärdering av iPads i Gislaved

Jag har haft i uppdrag att under våren utvärdera en ambitiös satsning på lärplattor (iPads) i grundskolan. Uppdraget gällde:

  • Vilka effekter man kan se i undervisningen med införandet av lärplattorna?

– Har nya arbetssätt införts? Är lärplattorna till stöd för att utveckla lärandet? Stimulerar arbetssättet till bättre resultat? Vilket engagemang och motivation för skolarbetet ser vi hos pedagoger och elever?

  • Hur har lärplattorna fungerat i skolans it-miljö?
  • Har införandet skett på ett kostnadseffektivt sätt?

Du hittar rapporten här: Utvärdering Gislaved

Resultaten kan kort sammanfattas på följande sätt:

De tekniska problemen är små och få. Införandet var väl förberett med utredning och utbyggnad av nätkapaciteten innan plattorna delades ut. Barn- och utbildningsförvaltningen har egen it-enhet vilket skapar bättre förståelse för verksamhetens behov. Det är en lösning som fler kommuner borde ta efter.

Kostnadseffektiviteten är svår att bedöma eftersom det saknas jämförelsematerial från andra kommuner. Men såvitt jag kan bedöma har genomförandet skett effektivt och på  ett sätt som grundar för hög användning. Man har gjort ett grundligt förarbete och haft en klok användning av egen kompetens. För framtiden bör kommunen hålla koll på kostnader och kostnadsfördelningen mellan skolor, fr.a. för digitala läromedel.

Vad gäller de pedagogiska frågeställningarna kan följande sägas:

  • Har nya arbetssätt införts? ”Ja” svarar 64 procent av pedagogerna och 62 procent av eleverna
  • Har motivationen ökat? ”Ja” svarar 74 procent av eleverna och 40 procent av pedagogerna
  • Har pedagoger och elever fått stöd för att utveckla lärandet? Många goda exempel på detta ges i utredningen.
  • Bättre resultat? För tidigt att säga. Man hade bara arbetat med lärplattorna i ca 6-7 månader när utvärderingen gjordes. Men en god grund är lagd. 55 procent av eleverna svarar att de lär sig bättre med lärplattan och 49 procent arbetar mer med sina skoluppgifter.

En viktig diskussionsfråga är distraktionen från sociala medier och spel. 48 procent av eleverna vill att lärarna är strängare mot elever som är på sociala medier under lektionen och många lärare uppfattar konkurrensen från nätet som ett problem.

Totalt sett är arbetet väl förberett och har haft en god start. Det finns goda grunder att tro att Gislaved ska lyckas fullfölja sitt ambitiösa förändringsarbete.

Slutredovisning av Unos Uno

Unos Uno-projektet är det hittills största svenska forskningsprojektet kring en dator till varje elev. I projektet har ett tjugotal skolor i elva kommuner och en friskolekoncern har deltagit. Projektet tog sitt namn från den idé som då låg i tiden, nämligen att varje elev skulle ha en egen dator (vanligen förkortat 1:1). Man har samlat in data under perioden 2011-2013. Under våren 2014 slutrapporteras forskningsprojektet.

En komplex bild

2013 års rapport är det en komplex bild som målas upp. Det finns både positiva och negativa konsekvenser av 1:1. De negativa konsekvenserna menar forskarna drabbar i stort sett alla skolor men vissa skolor klarar att kompensera dem dels genom att man begränsar dem systematiskt och dels genom att de negativa konsekvenserna uppvägs av andra positiva konsekvenser som kan vara mycket större. Till de negativa konsekvenserna hör t.ex. ökade skillnader mellan skolor, ökade kostnader för skolan och ökat ensamarbete för eleverna. Både elever och lärare är överens om att ensamarbetet har ökat för eleverna. Eftersom det är väl känt sedan tidigare forskning att ensamarbete inte gynnar de flesta elever så är detta negativt, speciellt om eleverna lämnas själva under lång tid. Unos Uno-projektet visar också att de skolor som nått goda resultat har mer lärarlett arbete i grupp och enskilt lärarlett arbete. Det som funkar sämst är föreläsningar.

När det gäller förbättringarna är skillnaderna mellan skolorna stora. Forskarna visar hur de skolor som lyckats bäst upplever stora positiva skillnader både i elevernas kunskaper och färdigheter men också i arbetsmetoder, vilken administrativ modell skolan har mm. Lärarna upplever att den enskilde eleven blir mer synlig för läraren och läraren blir mer tillgänglig för eleven. Eleverna håller med om detta.

De flesta är nöjda

En majoritet av eleverna är nöjda med 1:1 och detta har inte förändrats över tiden. Men alla är inte nöjda – totalt är det 66 % i grundskolan och 59 % i gymnasiet som är nöjda eller mycket nöjda. Samtidigt konstaterar man att elevernas nöjdhet tycks bero på skolan i allmänhet mer än på datorerna. I bra fungerande skolor är eleverna nöjda oavsett om de har datorer eller inte och tvärt om. Fungerar skolan dåligt så hjälper det inte att eleverna har tillgång till en egen dator. Det framkommer också att skolornas kvalitet förstärks med 1:1, antingen till det bättre eller till det sämre. Resultatet överensstämmer med tidigare forskningsresultat som menar att tekniken snarast är en “intellektuell och social förstärkare”. Det innebär att 1:1-program kan hjälpa bra skolor att bli bättre men bidrar också till att förstärka problemen på dåligt fungerande skolor. Detta borde vara en kraftig varningssignal till kommunledningar och rektorer som uppfattar tekniken som en lösning i sig. Man kan få mer problem istället för mindre.

I de skolor som fungerar bra har eleverna, enligt lärarnas bedömning, i mycket hög grad utvecklat kunskaper och färdigheter, lärt sig jobba effektivare och blivit bättre på att samarbeta. En av de stora och viktiga förändringarna handlar om att förändra elevernas arbetsuppgifter och göra dem mer strukturerade i upplägg, presentation och uppföljning. Kvinnliga har förändrat sina uppgifter mer än manliga lärare – de har också mer positiva effekter. Kvinnliga lärare är också något mer positiva till den ökade tillgängligheten för elever. Generellt sett är alltså kvinnliga lärare mer positiva till 1:1 och de är snabbare på att ställa om sitt eget och elevernas arbetssätt för att vinna fördelar av den nya situationen.

Vidare framgår att grundskolor har förändrats mer och gymnasieskolor mindre, enligt lärarnas egen bedömning. Inom grundskolan har mellanstadier förändrats mer än högstadier. Det är ett mönster som känns igen – att lärarna i de lägre årskurserna är mer flexibla och förändringsbenägna.

Forskarna visar också att det till största delen är så att det är samma skolor som rapporterar förbättringar för både lärare och elever, med andra ord – de skolor som fungerar bra är välfungerande för både elever och lärare. Tyvärr sammanfaller skolor som lyckats i hög grad med socio-ekonomiska faktorer. Man har jämfört skolorna med Skolverkets data från SIRIS och de välfungerande skolorna är till största delen skolor där föräldrarna har hög utbildningsnivå. Men inte alltid, det finns undantag. Det är inte ödesbestämt i att skolor i mer utsatta områden måste fungera sämre. Det ställs alltså högre krav på dem för att de ska fungera bra – en svår utmaning som förstärks ytterligare av teknikutvecklingen.

En faktor som hittills knappast uppmärksammats av den ökade datoranvändningen är negativa fysiska faktorer. Hälften av lärarna och ungefär en tredjedel av eleverna uppger fysiska besvär som stress, huvudvärk, dåliga arbetsställningar, ont i ögonen, tung att bära. Distraktion en annan stresskälla både för egen del och när kompisar driver iväg på nätet. Ser man till mer detaljerade data så visar det sig att vissa skolor lyckats minska problemen med att eleverna tappar koncentrationen och försvinner bort i cyberrymden dramatiskt medan problemet tycks öka i andra skolor. Det tycks som att även Unos Uno (liksom en stor norsk undersökning kallad SMIL som publicerades 2013) kan koppla samman lärares it-kunskaper med dels om man kan minska störningarna i klassrummen och dels hitta roligare arbetsformer för eleverna. I Unos Uno är det i genomsnitt är det ca 25 % av eleverna som uppger att sociala medier stör arbetet.

En av de vanligaste frågorna runt it i skolan är om man kan se någon skillnad på elevernas resultat till följd av it-användningen. I Unos Uno-projektet syns ingen sådan effekt. Forskarna menar att det finns flera skäl till detta: resultaten varier mellan åren på samma skolor, nationella prov och betyg avspeglar inte alla delar i elevens kunskapsutveckling och slutligen har 1:1 inte funnits så länge att man kan se någon relation till detta.

Lärarnas omdömen om 1:1 lett till förbättringar skiljer sig kraftigt mellan skolor vad gäller bättre kunskaper, bättre färdigheter, effektivare arbetssätt mm.

Unos Uno menar vidare att trots att skolorna uppger att samma typer av aktiviteter (söka info, skriva rapporter och göra presentationer) är vanligast nu liksom förut, så har arbetet förändrats kvalitativt. Men bedömningen och proven har inte förändrats.

Omkring var tionde elev uppger att de aldrig eller nästan aldrig hänger med i skolarbetet eftersom deras it-kunskaper inte är tillräckliga. Det kan gälla att de behöver kunna avancerade bildbehandlingsprogram eller olika administrativa system. Intressant nog är siffran konstant över de tre åren. Detta resultat stärker den bild som beskrivs i ett annat kapitel i denna bok, nämligen att man inte ska överskatta elevernas it-kunskaper och fram för allt att det finns stora skillnader i datorkunnande inom elevgruppen.

1:1 – ett förändringsprojekt

Unos Uno-projektet är oerhört tydliga med att 1:1 inte får betraktas som en teknikfråga. Ska man lyckas måste detta betraktas som ett förändringsprojekt över lång tid som ställer stora krav på en aktiv och engagerad ledning, både av rektor och kommunnivån. Man har tagit fram en lista med fem utvecklingsområden som alla har med ledning att göra men där flera av dem går utöver rektors ansvar och kompetensområde. Det krävs med andra ord ett aktivt ledarskap ifrån skolhuvudmannen, både administrativt och politiskt.

För att börja från början så uppmanas kommuner att ta med skolorna och deras behov redan i upphandlingsskedet. Allt för ofta får skolan anpassa sig efter datormiljöer som skapats med kommunala tjänstemäns behov för ögonen. Det gäller att lärarna har kompetens nog att skapa nya arbetssätt och att man hittar rutiner för att dokumentera och kvalitetssäkra arbetssätt och sprida dem i organisationen. Eleverna får inte lämnas ensamma framför sin dator. Man behöver ha en genomtänkt hållning kring att skapa och dela digitala lärresurser – det går inte att varje lärare ska göra allting själv. Unos Uno visar också att de totala it-kostnaderna är betydligt högre än vad man vanligen räknar med och att detta oftast innebär att skolan måste skära ner på personal för att kunna ha råd med utrustningen. Knappast någon skolhuvudman kompenserar skolan fullt ut. Det är rektors ansvar att driva processen på sin skola, men det är skolhuvudmannens ansvar att se till att de har både mandat men också resurser nog att göra det.